Den här dagen vi inte visste hur den skulle bli närmade sig. Jag tror faktiskt att både Erik och jag var lite spända överlag. En av oss skulle aldrig erkänna det, men det kan ju hända att det färgade Åskar något också. Man ska inte underskatta djurets förmåga att känna det vi känner egentligen innan vi själva känt det. Bättre att försöka tänka så. Det är vansinnigt viktig att tänka på hur man agerar inför någon annans rädsla. Trösta eller spä på?. Det gäller ju även oss människor också. Jag vet, jag har överfört min supernoja när det gäller getingar på min son. Han är livrädd för getingar, trots att det egentligen aldrig hänt honom något. Han har sett mig springa, vifta och hört skriken som vittnar om panik. De där skriken när man snarare känner någons panik snarare än hör den. Detta måste ju ha övertygat honom i kopplingen med objektet, getingen – att getingar är livsfarliga. På samma sätt överför vi vår största sympati mot hunden som är rädd. Man vill ju trösta en individ som är skärrad, man vill pussa, krama, hålla. NEJ, det får man INTE! Det här krockar ju och strider mot det mammahjärta jag har, att inte få uppmärksamma en liten själ som inget annat hellre vill än att få komma upp och bara få trygghet. NEJ, han ska lära sig, han ska fixa det, han ska inte uppmärksammas. JAG VET!!!!! Men det blir nästan som plågeri. Jag kommer på mig själv att inte våga titta på honom ens eftersom mitt i när jag kanske skulle nå hans ögon, kanske det skulle smälla då? Har jag förstört allt då? Bättre att inte se honom alls.
I det stora hela tycker jag ändå att det gick ganska bra. Det kunde ha varit mycket värre. Han satt i soffan och skakade och flämtade. Han satt bredvid mig, på mig, emellan mig och Erik. När ”tjutsmällarna” smällde till, hoppade han i ett skutt rakt upp mot ryggstödet på soffan och och bakom mig, i min nacke och gnällde. Som tur var så toksmällde det inte hela tiden konstant utan han hann återhämta sig mellan de olika sejourerna och jag tror att det var till hjälp. Vi får väl se till nästa år om vårt beteende hjälpt till. Dessutom kommer han att få mer erfarenhet i livet under det här året och han borde ha mognat på sig lite. Hoppas vi!
Idag har jag och Åskar varit på en lång promenad i snön. Åskar jagar gärna lite flingor på vägen och slirar omkring. I förbifarten hugger han tag i en pinne eller gren och skuttar glatt med raka framben och full fart med bakbenen. Han älskar långa promenader. Jag tror att han också tycker att det är skönt om promenaden blir lite varierad. Eller så är det jag som tycker det.
Vi var nästan själva ute idag kändes det som. Visserligen snöade det mycket, men det blåste inte och var inte så kallt. Lite förvånande att vi inte mötte så många. Åskar skuttade hit och dit och var nyfiken på precis allt. I det lite dunkla ljuset skällde han också för säkerhets skull på en knotig gren som var dold i skuggan och ankorna såklart, de stackarna blir alltid utskällda. Varje gång säger jag ”Nej, inte skälla på ankorna”! Då tittar han på mig, slutar att skälla och kommer in för att få godis – ”Ja, jag slutade ju” Klart han fick!
Helt ensamma ute. Åskar trippar hit och dit och är så nöjd! – (Film)
Jag som vet hur min vän beter sig därute borde ha kollat hur många bajspåsar jag hade med mig. Det händer ändå ganska mycket innan man ska ut. Det här händer ju dagligen så jag väljer att använda beskrivningen i presens så att ni får en känsla av ”Alltså jämt”. Åskar hoppar upp och ner, upp och ner. Samtidigt gnyr och gnäller han, biter i kängorna och drar upp snörena också så att man får börja om. Sen hoppar han upp på taket på buren och hoppar upp på ryggen på en om man är i närheten och biter kärleksfullt i ryggen. (Nej, inte skönt, men jag låter mig luras och tro att det är av kärlek han gör det). DÅ, då kan det väl ändå vara tillåtet att glömma, i stundens stresshetta, att plocka med sig tillräckligt med påsar. Känns ju just då inte som det mest viktigaste. Fast när man går en bit och jag vet att Åskar är en sådan hund som gärna trippar en stund, gör ifrån sig, trippar en stund, gör ifrån sig – Borde jag såklart ha haft med mig fler.
Vi gick längs Väsbyån och jag tänkte att ”så skönt, då kan du hinna göra det du behöver här, när ingen ser” Hemska jag och fy skäms!” MEN, djuret bestämde sig för att inte göra något alls då. Sen gick vi upp mot gångvägen och mötte lite folk. DÅ, #jamendåskamanfanbajsa!!!!! Suck, jag lät ett par gå förbi och låtsades gräva i fickorna. Sen tittade jag mig omkring och föste över snö över korven. Vilken skitmänniska jag är! Usch, vilken dålig hundägare. Jag hade velat skrika ut ”JAMEN, ni vet inte hur jag hade det när vi gick, JAG GLÖMDEEEEEEEEE”
Precis när vi började närma oss hemmet och kom till första huslängan på vår gata, såg Åskar en sådan där stjärtlapp som hade ett ansikte. Jag vet inte vad som hände men Åskar måste ha haft lite energi över för helt plötsligt gjorde han en rusning och en attack mot denna lilla söta vinterleksak för barn, som faktiskt är gjord att se vänligt ut. Även den här såg ju bedårande ut, men Åskar hade NO MERCY! ”JAG SKÄLLER” Han gjorde utfall och skällde så vi fick helt enkelt stanna, fota den och sen ”nosa den” – Godkänd! Sen gick vi hem!
God fortsättning därute!
