Skrikhals – Beegueule

Nu när vi har haft några veckor med sol och bad kommer så en dag när himlen består mest av gråa moln. Några blåa moln, men inte där solen är. Det är vindstilla och varmt så jag sätter mig helt enkelt ute och skriver lite. Tystnaden störs då och då av några flygplan som dånar på himlen, men vi som bor nära tredje banan tycker nästan det är mysigt snarare än störande. Kommer det ett riktigt stort plan slänger sig många Väsbybor mot telefonen och kollar Flightradar24. Vilket var det? Var kommer det ifrån? Vilket bolag? WOW…. Såhär i semestertider kan det också kännas smått magiskt att bara lyssna till sådant som normalt aldrig tas in. När man låter bli att lyssna på musik. Jag kan få en rysande känsla när jag hör pumpen till poolen dra igång inne i pumphuset. Det betyder ju indirekt att vi har en pool. En lyckokänsla. Eller som när det brummar och surrar i köket av alla apparater och det helt plötsligt blir befriande tyst, när man förstår att det är vinkylen. Vi har en! Nu kanske jag kan tycka att just den är lite onödig och låter lite väl mycket, men den finns där och det är ändå något vi inte hade förut.

Ja så kan man ju undra varför jag lagt in det här inlägget under kategorin Åskar, när jag egentligen bara svamlar om intryck och mental status. Jo jag ska berätta….

….att igår träffade jag en tjej som var ute med sin hund. Rasen vet jag inte riktigt exakt vad den heter men något bull-artat. Det finns så många sådana raser så jag aktar mig för att gissa. Det kan såklart också varit en blandras. En jättefin hane, kanelbrun med vitt på magen. Ståtlig unghund. Vi möttes i området rakt över oss, i området där Väsbyhem har sina lägenheter. Jag vet var hon bor med sina tre eller fyra ”bullarter”. Hon har en inhägnad vid sin uteplats och ibland när vi går förbi där, är hennes hundar ute. Åskar satte igång som vanligt, ni vet tonen. Den där gälla, skrikande, ylande tonen. Inte så värst charmerande, men jag är ju ganska luttrad. Jag vet att det går över, jag vet att jag kan bryta honom och avleda honom. Jag brukar avdramatisera och slita med mig mitt ”djur”, men nu stannade hon. Jag hade inte riktigt planerat detta. Hon ville stanna och prata. Då lät jag Åskar hälsa på hennes hund som jag fick veta heter Toby. Toby var ivrig, glad och viftade tydligt på svansen. Åskar var otrevlig, skrek och hade svansen rakt upp och viftade – Lite grand! hon sa genast. ”Vad osäker han verkar”. Jag har inte tänkt så mycket på vad Åskars bemötande mot andra hundar kan betyda, utan mer tänkt ”Han ska tala om att han är där”. Jag har utgått från att Åskars beteende mer handlar om att han är liten mot alla stora hundar i hela världen och att han har varit tvungen att på något sätt ”armbåga sig fram” här i livet. Redan som 8-månaders slyngel började han på ett dagis där han var yngst, minst och det var ett måste att tala om för alla stora att ”jag betyder minsann lika mycket som ni. Om ni undrar så är jag en kamouflerad Rotweiller”. Men där står jag nu med en mening från henne som får mig att tänka till ordentligt och svarar, ”Jaha, tror du det? Ja så kanske det är.” Hon berättade att hon ibland håller lite hundkurser osv. och att hon tydligt kan se att han skulle behöva bli lite säkrare i sitt sätt att möta andra hundar eller kanske inte alls göra det, möta dem alltså. ”Är han väldigt intresserad av godis skulle jag råda dig att avleda med det. Då blir hundmötet inte så dramatiskt och han blir mer fokuserad på vad du kan tänkas hitta på varje gång det kommer en annan hund”. Jag kände mig lite trängd i ett hörn, eftersom jag ändå vet allt det här. Jag kan den här sortens pedagogik, men jag har liksom inte riktigt upplevt detta som ett jättestort problem innan. Jag tackade henne artigt för tipsen och gick vidare. Det hade ändå startat något hos mig. Är det ett problem? Hur upplever andra denna apa? Inte så trevlig? Det är ju verkligen inte så kul om vi bara är vana vid hans beteende och andra tycker att han är pest. Hm….

I våras när jag medicinerade för mina ryggbesvär fick jag medicinen i en vit burk. Det är lite olika hur förpackningarna ser ut varje gång jag får medicinen, men den här burken sparade jag eftersom jag tänkte att jag kunde ha hundgodis i den sen. jag vet att Erik frågade mig många gånger vad jag skulle använda den till och jag kände mig som Pippi Långstrump när jag sa ”Det är en bra burk att ha saker i….” så jag lade dit en 10-krona och sen dess har det bara varit en burk med en 10-krona i.

Nu när jag redan börjat fundera över Åskars skrik och vrål, tänkte jag faktiskt försöka göra på lite annat sätt vid promenaden idag. Jag har ju faktiskt redan fått reda på att just Beagle betyder Skrikhals på ett eller annat vis och kanske gav jag upp redan då, när jag läste om det. Kanske jag konstaterade ”Det är ju inte en slump att man döper en ras efter beteendet” – Hur lätt kommer då detta att bli – att stävja ett beteende som verkar vara rastypiskt, inte individuellt. Well, det återstår att se. Ni som vill kan läsa om Beaglen på Wikipedias hemsidan. Här

Så gick vi ut. Mitt mål och fokus var att skramla med burken när det kom en hund och få Åskar att bara koncentrera sig på den. Jag testade på några andra störningar först för att han skulle bli varse att jag faktiskt hade grejer med mig som kunde intressera honom. Det kom en cykel. ”Åskar, titta… skrammel skrammel, titta godis” Såklart med den intressanta och lena mamma-rösten. Åskar skuttade fram till mig, satte sig fint och ”tjupp” så flög det iväg en Frolic-bit. Åskar såg ut som den lyckligaste hunden på denna jord. Jag testade olika kommandon och bad honom uppmärksamma mig vid olika tillfällen hela tiden. Jag ville inte att han skulle ta för givet när det skulle hända saker. Jag tvingade honom att hålla ett öga på mig hela tiden. Vi lyckades himla bra, tycker jag. Sen kom då den där stora prövningen. Den stora hunden kom. Jag visste att Åskar skulle ge sig på och gorma direkt. Jag skramlade igen. Åskar tittade inte ens åt mitt håll. Jag viftade till lite och nästan tryckte upp burken i nosen på honom. Nope, inget intresse. Hur är det möjligt att denna hund som tre minuter innan fjäskat och skuttat och gullat med mig, inte gav mig en blick nu ens? Han vrålade till och precis då sa jag ”Titta här Åskar….” Då för en liten sekund, ett ögonblick, fick jag kontakt och jag kastade iväg en godis och sa ”Spår” – Han lämnade blicken från hunden och for iväg mot godiset. Sen tittade han mot hunden igen, men satte sig vid min sida och tittade på mig. ”Får man mer?” Älskade jycke. Det kan ju gå bra det här.

Det slog mig att tjejens ord ändå hade träffat mig. Hon sa att ”’Är det inte ett problem för dig, är det inte ett problem” – Men tydligen så är det ju uppenbarligen ett problem för mig. Annars hade jag ju inte blivit inspirerad att jobba med det. Nästa gång jag ser henne ska jag tacka henne för att det ändå satte igång mig, att vi faktiskt måste ta ett större ansvar i Åskars beteende mer än att säga ”Apan” eller ”Rasen heter ju så…”. Vi kan i alla fall lindra detta. Det är jag övertygad om.

Efter över en timmes promenad med godisar som flyger hit och dit när man minst anar det, ligger nu apan utslagen. Han byter plats lite då och då – Men är inte så värst skrikig!  

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 4 =