I natt fick vi sova ända till 6.30. Fantastiskt. Visserligen gick vi ju och la’ oss ganska sent så det blir ju förskjutet, men han blir bättre och bättre. Fortfarande inga fler ”olyckor” sedan över en vecka. Galet bra! Dessutom upplever vi att 7/10 gnygny verkar vara ”Jag vill gå ut”. Inte så tokigt. Jag fick lära mig en gång på en hundkurs för längesen att man ska försöka tävla med sig själv i att gissa vad hunden ska göra härnäst. Det kan vara allt ifrån gräva en grop, springa till höger, sätta sig eller kissa. Sen ska man räkna antal rätt och göra en bedömning. Får man hyfsade poäng blir belöningen så småningom en bättre relation med sin hund. Egentligen kanske vi ska göra så även med relationer med andra människor vi behöver ha – Varför inte lära känna varandra så pass bra så att vi kan fungera bättre ihop? – Något att fundera över. Lite rolig syn på stan kunde det ju vara. Folk springer omkring med block och penna och skriker ”Check” varje gång kompisen gör något de gissat.
En strålande dag idag. Solsken och lite kallt. Fantastiskt att vara ute. Så skönt för oss också att Åskar börjar bli större och att det går att röra på sig lite längre, upptäcka lite mer. Idag har Åskat suttit på en sten, tuggat på en nässprayflaska och försökt sluka en frusen tomatskiva. Alla dagar är spännande.
Jag försöker att låta honom vara lös så mycket som möjligt för jag tror att det är viktigt att han inte är alltför begränsad. Självklart vill jag ha kontroll också, men man får försöka hitta balans. Idag var det rally vill jag lova. Runt runt, hit och dit, på mig och hej och hå. Puh.. sen fullt ös åt helt fel håll. Det gäller att hänga med. Jag hann inte ens filma åt rätt håll. Han var liksom redan borta när jag skulle filma där han var.
Är överallt
Attack
Lite bra att Åskar helt plötsligt ville springa hem. Då kunde jag testa honom med en naturlig inkallning. Funkade finfint.
Åskar vill hem
Han är så galet gullig när han ”tar slut” sen. Mitt i röjet i hallen kommer han och klättrar på benen och gnyr. Jag lyfter ner honom i korgen, klappar ömt över kinden och ner över magen. 30 sekunder senare sover Lillkroppen.
Han trivs bättre och bättre i kopplet, eller vad vet jag egentligen? Han har ju inget val. Jag omformulerar det – Han går bättre och bättre i kopplet Han går framåt, lyssnar på ”här går vi” och ändrar riktning, men har börjat dra iväg lite. Tänkte att jag skulle försöka träna lite ”gå fint i koppel” med att stanna när han drar och belöning att vi fortsätter när han stannar. Fast jag tror inte riktigt att han fixade sammanhanget så bra. Han liksom bara satte sig på rumpan när jag stått en stund, tittade absolut INTE på mig. Tror vi får vänta lite med det där. En sak i taget kanske.
I början skrev jag ett inlägg som handlade om att vardagen blivit så annorlunda. Nu har dagarna med Åskar blivit så pass många att de känns ”som vanliga”.
Skulle inte kunna tänka mig en dag utan honom…
