När Moses var valp kommer jag mycket väl ihåg att allt skulle bitas på och malas sönder, men det var mest när vi inte var hemma, att han liksom var uttråkad och stressad. Den här Beaglen vi har hemma ser det mer som en arbetsuppgift. Allt som går att hålla med tassarna ska slitas i hundratusen delar. Det kan vara allt en handduk som man ligger på i normala fall, pappersrullar, kartonger, grytlappar, klockor, plastpåsar (vansinnigt roliga och sega). Han är otroligt snabb också. Moses var så stor så att man hela tiden visste var han var och vad han hade för sig. Åskar kan man mota bort åt vänster för att två sekunder senare hitta honom tuggandes på något annat till höger. Jag hoppas verkligen att han lugnar sig lite sen. Han är ju bara snart ett år.
Vi hade pratat om att köpa en sådan där utställningsfäll att ha i köket istället för en handduk på golvet. Den är ju liten och fyrkantig och det ser ju trevligare ut. När sen Erik åkte och handlade igår hade han svängt förbi Arken Zoo och köpt en jättefin. Åskar blev helt galen. Han sprang omkring på två ben genom hela hallen för att nå upp till fällen. Lägga den på golvet? Nej, skulle inte tro det. Vi fick vänta, den hamnade till slut bara på golvet i gästrummet. Jag vågade inte ens tänka tanken att lägga den synligt för Åskar just då. Han stillade sig till slut och blev trött. Då passade jag på att hämta fällen igen. Först satte han sig på den och han fick beröm. Han tittade på mig och såg ut att tänka ”Jaha, ska jag vara på den här nu?” Han hamnade lite på sniskan som han gör när han slappnar av, men ligga skulle han inte. Sen liksom kroknade kroppen och tröttheten tog över. Den var nog inte så tokig den där.
Han hade varit lite orolig innan också och vankat fram och tillbaka. Förmodligen himla trött. När Åskar blir trött vill han gärna sitta i knäet en stund först. Sen när jag släpper ner honom (kan ju inte sitta så länge nu när han är så stor) går han ut i buren och somnar. Den här gången gick han ut i buren men kom lika snabbt tillbaka. När jag sen prövade då att använda den nya fällen gick det äntligen bra. Äntligen får man sova!
Det där med knäet är också nytt för mig. Visserligen har jag inte haft en mindre hund innan och det var ju svårt att ha Moses, retrievern i knäet. Han brukade i och för sig backa in sig och sätta sig i knäet när man var på golvet, men hoppa upp i knäet när man satt vid matbordet gjorde han ju aldrig. Den här spänstiga kroppen liksom bara ÄR i knäet helt plötsligt och den där regeln ”Nej, han ska INTE vara vid matbordet, inte i knäet”, har ju inte gått helt bra att följa. Dessutom så är han inte speciellt otrevlig vid matbordet, hans mål är kärlek – Inte mat. Då tycker jag att det känns ok. Så här säger jag nu mest för att jag har misslyckats med detta, inte för att jag egentligen tycker att det är ok.
Husses knä funkar också, när matte säger nej!
Det börjar bli mörkt tidigt ute nu. Jag är inte förtjust i mörkret och Åskar är ju inte direkt någon vakthund, eller det vet jag inte kanske. Jag vet inte riktigt hur han skulle bete sig om något hände mig. Om jag t.ex. skulle utsöndra rädsla. De gångerna jag trillade och stukade foten kan jag inte ha utsöndrat något speciellt eftersom Åskar då drog åt exakt motsatta hållet och var bara superglad över att vara lös. Men kanske han skulle agera annorlunda om han kände fara? Ingen aning. Vi får hoppas att vi slipper erfara det. Även mörkret kan vara fint på ett sätt också. Om man stannar upp och tittar runt sig, lyssnar till tystnad, kan det var trolskt på något sätt. Vi tränade lite ”sitt” på långt håll och stanna mitt i ett språng. Det gick jättebra. Åskar börjar bli vansinnigt följsam och tittar efter mig hela tiden. Något bra gör vi ändå tillsammans han och jag, även om Husse alltid är ”lattjolajban” och det är Husse man piper efter.
Häromkvällen när vi var uppe i vardagsrummet höll Åskar på att leka med ett tuggben. Åskar måste ha sin rituella mördarlek med sina tuggben först innan han lugnt kan lägga sig på mattan och faktiskt bara tugga på dem. Helt plötsligt försvann så tuggbenet in under soffan. Jag försökte nå det men det var lite svårt att nå när Beaglen låg bredvid och skulle hjälpa. Det hela resulterade i att maken tog kort på två rumpor rakt upp i luften. Jag bjuder på den!
Vi har börjat att använda Relaxen i vårt område mer och mer. Det finns en jättefin bubbelpool där det får plats åtta personer. Sen en bastu. Det är en skön stämning med dämpad belysning och ny och fräsch inredning. Varför vi inte har gått oftare vet jag inte för det är inte dyrt heller. Det har bara inte blivit av och man fastnar lätt i slentrian. Är vi lediga har det liksom bara handlat om att äta gott, dricka gott, tv och sen somna. Jag började känna att vi behövde ett bryt i detta slentrianmässiga så jag föreslog att vi skulle boka Relaxen. Mycket bra idé! Min rygg mår dessutom mycket bättre efter ett par timmar i varmt vatten och massage.
Det vi däremot inte riktigt har kommit underfund med än är hur fasen vi ska göra med Åskar. Han är bedrövlig när vi lämnar honom. Nu är det två gånger som han blivit lämnad längre än två timmar och båda gångerna har han rivit alla barriärer och befunnit sig på ställen vi inte kunde drömma om. Förra helgen hade vi ställt upp kompostgaller ut mot köket och ytterdörren. Åskar har ju en tendens att försöka krafsa sig ut genom ytterdörren och märkena vi har nu är inte vackra. Igår tänkte vi att vi behöver staga upp gallren så att de inte faller så lätt. Vi ställde stolar bakom. När vi kom hem skällde han högt, men jag tror att det handlade om att han hade hamnat på ett ställe han inte kunde hoppa ner ifrån på ett lätt sätt, så han var nog ganska frustrerad. Han hade dessutom även denna gång tagit sig förbi alla galler. Well, om fem år kanske detta bara är ett minne blott. Får hoppas det. Det handlar om att vi får fortsätta att hitta på strategier. Igår var han ändå inte så uppgiven när vi gick eftersom vi hade tagit fram ett märgben precis när vi gick. Det var mums. När vi kom hem sen och den bedrövade Beaglen hade lugnat sig en smula, dög den nya platsen igen och där kan man också tugga märgben.
Vilken bra plats!
