Nytt dagis

Fredag idag och sovmorgon. Skönt. Jag har längtat lite efter att Erik kan vara ledig också så att vi kan synka varandra i möblering och uppackning eftersom jag inte har utrymme tillräckligt att putta in alla saker i. Det är också skönt att vara två om att diskutera var de olika möblerna ska stå.

Det knackade på dörren sen, ja vår ringklocka verkar också ha tagit sovmorgon, och utanför stod det ett bud från Interflora. Vi hade fått blommor från Anna, Eriks syrra. Jättefin bukett och jag blev väldigt glad. Det var däremot väldigt krångligt att öppna dörren eftersom vi inte har något galler utanför. Jag blir ju nervös att jycken sticker så jag såg nog lite konstig ut när jag tog emot buketten. Jag tror vi måste skaffa en sådan där traditionell skylt, ”varning för Vrålapa”

giggle

Åskar var alltså hemma idag, eftersom vi skulle gå och hälsa på ett nytt dagis. De har plats för Åskar, men vill träffa honom IRL först för att bilda sig en snabb uppfattning om individen och om han passar. Det gick jättebra. Han ska börja på måndag för invänjning (som vilken unge som helst) och det är ju min sista ”lediga” vecka. Det passar ju superbra. När vi gick dit tog jag vägen via Sundsborg. Vi var där i ungefär tio minuter och fick med oss regler och kontrakt. Det gick så snabbt. Det var inte svårt för henne att avgöra om han passade in eller inte. Hon sa: ”Han är en tuff liten herre”.  

Sen gick vi runt en annan väg hem, via Vallentunavägen. Det är bra med variation för Åskar så att han inte blir för van. Jag tycker att det är bra att han kan bli osäker på vart vi ska. Vill att han ska fråga om vilket håll vi går så att han visar att han inte är den som bestämmer alla gånger. Det fungerade utmärkt. Han skällde ut en Grand Danois (de är ju inte så stora) och sen vrålade han på en tonårstjej med för stora hörlurar. Jag sa ”Nä, vet du va’ – NU RÄCKER DET”. Då hoppade apan upp mot mig, pussade mig på nästippen, skakade sig så att jag blev blöt och gick kavat vidare. Han är ju bedrövlig ibland.   Vi knatade på och Åskar sprang från ena sidan till den andra, tvärnitade och lubbade raskt ikapp, hoppade över en sten och ryckte med sig en pinne. Ganska nöjd vad jag kan förstå. Sen stannade han plötsligt. Jag förstod inte vad det var han såg, men han var lite som i trans. Sen såg jag hans nos röra sig fram och tillbaka och bröstkorgen spänd. Kanske luktade han på den annalkande våren? Ja, jag vet – Såklart var det väl något djur, men jag tittade ändå upp mot himlen och fick faktiskt se en del blåa moln. #längtar

När vi nästan var hemma såg Åskar en liten å. Han var på väg att klättra igenom inhägnaden och jag tror att han tänkte hoppa i. Jag blev väldigt förvånad för Åskar är inte den som älskar att bada direkt. Sen såg jag vad det var som lockade. Lite längre in var det några änder som simmade. De retade honom lite med att flaxa med vingarna. Sen kom de lite närmre och Åskar ryckte ännu mer. Undrar vad som hade hänt om jag tappat ner honom där. Vem skulle vara mest rädd i slutändan?  

   

Nicklas dök förbi på lunchen och Vrålapan gjorde sitt bästa för att tala om att det minsann var någon därute. Suck, det är ett fruktansvärt jobbigt ljud han kan få till, man jag lyckades tysta honom och sen fick Åskar hälsa. Sen gick han faktiskt och lade sig och var snäll. Tack för det.

Jag fick faktiskt ytterligare besök idag. Jätteroligt och spännande när vänner dyker över. Rosis hade vägarna förbi och ville hälsa på. Åh, vad jag blev glad. Jag förstår ju att jag kan vara jobbig när det gäller alla ord om mitt nya hus, men är man förälskad så är man. Jag förberedde lite med galler den här gången så att Apan inte kunde ha lika brett spelrum, men den här gången var det ännu värre. Gnyendes, skrikande, tjutandes, hoppandes, ylandes. Ja såklart, det är ju Mamma Rosis som kommer och Åskar blev som tokig. Så gulligt men samtidigt vill man ju kanske att ens gäster ska få en chans att komma in. Han flög runt henne som om att de inte träffats på flera månader. Gulligt. Sen när vi pratade som bäst och drack lite te – Hopp, Plopp så hade hon en kär Beagle i knäet.   Sen var det ju hjärtskärande när hon skulle gå. Jag stängde ytterdörren och Åskar blev så förtvivlad. Sprang runt och gnydde och grät. ”VAR E MIN MAMMA”. Vi var tvungna att gå ut en sväng för att bryta lite, men han letade och letade. Stackars. Sen när vi kom hem satte jag mig på golvet och klappade kraken. Då lugnade han ner sig och lade sig. Då fick jag egentid att skriva lite.

Nu mullrar han igen, men nu är ju jag klar – Ha en härlig fredag!

   

Bild 1 – Min Mamma Rosis
Bild 2 – Saknar Mamma Rosis

 

 

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 + 11 =