En stor gul Alien som flåsar

Vi tar det långsamt min kompis och jag. Jag känner att jag inte har någon som helst lust att leva upp till något annat än mig själv och min värdighet. Så länge jag har en sådan här tillvaro, gör jag vad som känns bäst för mig. Detta innebär såklart en hel del åtaganden gentemot min familj, men så länge jag känner att jag täcker upp det – Gör jag som jag vill!

Vi tar våra långa promenader. Ofta runt en timme. Åskar blir trött, men jag tror absolut inte att man tar kål på en Beagle hur som helst genom att promenera. Jag vet vad den där kroppen är kapabel till. Som att smita och jaga rådjur i två timmar t.ex. Orkar man det, orkar man en rask promenad med mig på sex kilometer.

giggle

Åskar har dessutom hittat sina egna ”vattenhål”. Ja, de innehåller ju inte rosévin eller öl som mina vattenhål innehåller, men han vet när han ska pausa och få i sig lite svalkande, precis som jag. Han brukar även få en skvätt på huvudet om det är riktigt varmt. Skönt!

vattenhal  vattenhal2  vattenhal3

Dessvärre vet han ju också vid det här laget var allt skräp är och vilket skräp som är mest åtråvärt. Han har ju bättre minne än jag där. Medan jag går och småfilosoferar och planerar mitt liv, med solen mot ansiktet, springer Åskar bakom med kommunens allt skräp i munnen och är lika nöjd som jag. Vi gillar helt enkelt lite olika saker. Jag låter honom springa omkring med skräpet och han låter mig fundera. Win-win!

kartongbit   kartongbit2

Varje promenad vi tar, pojken och jag, är jag noga med att träna något eller leka med något. Igår när vi var ute på en lång promenad kände jag att det även var viktigt att kunna stanna och lyssna. Testa lite om han lystrar ordentligt när man pratar med honom. Jag vill ju känna att vi ändå är ett team och att han fattar att om jag säger något, bör han ändå kolla vad som står på. Funkar hyfsat bra, men kan alltid bli bättre.

Testar om Åskar lyssnar och kommer in (Film)

I min fantasi och dröm skulle jag nog vilja att Åskar var snabbare att vilja komma in till oss, men jag vet såklart att vi även då måste vara bättre ledare. Bättre på att leka, bättre på att vara det första alternativet. Jag vet exakt allt det där och inser att jag inte förmår uppnå det just nu. Men det får duga som det är. Jag är övertygad om att han har det bra helt enkelt så jag tänker inte, vägrar att ha dåligt samvete. Inte heller tänker jag ens tänka tanken att jag inte räcker till. Det är så galet kvinnligt att ha sådana tankar och eftersom jag inte anser mig vara särskilt just det, så tänker jag inte tänka så. Nu har vi alltså klarat av precis allt det där. Skönt!

Åskar har en alldeles särskild bild av vad som ska ske när terrassen öppnas. Jag tror att han tänker ”om du ska sätta dig där, tänker jag sätta mig där först”. Eller ”om du går därifrån så vet du att du inte kommer att få tillbaka platsen.” Han är galet bestämd med detta och Johanna fick erfara det igår. Hon försökte truga ner Prinsen, men näpp – ”Jag flytt’int”  

flyttarinte

Det var inte meningen att vi skulle iväg på ytterligare en promenad igår, men jag hade sovit så dåligt så jag kom aldrig iväg med Marie och Ulve som det var tänkt på morgonen. Vi tog ju en egen jag och Åskar. Sen hörde Marie av sig och undrade om vi inte kunde gå på kvällen istället och jag tänkte; ”tja varför inte?” Så vi gick iväg. När vi började närma oss parkeringen där de brukar parkera så satte sig Åskar helt sonika ner. Han skulle liksom inte gå en meter till. Hans blick var mot parkeringen så det rådde ingen tvivel om att han visste helt klart att hans kompis Ulve skulle dyka upp när som helst – Bara man väntar! Gulligt!  

vantarulve

Så gick vi i spåret igen. Vi brukar ta tre varv. Det blir ungefär 6 km. Skönt att gå i spåret, men nu när det hänt så förskräckliga saker i Runby-spåret, känner man sig lite annorlunda. Vi diskuterade detta mycket jag och Marie. Jag sa till henne att jag vägrar att anpassa mig efter våldet. Visst, jag kommer såklart att vara klok i mina val, men anpassa mig – Det vägrar jag. Jag kan lika gärna bli överkörd på gatan som att bli skjuten eller knivhuggen i skogen. Självklart tror jag att man anpassar sig automatiskt, så funkar människan – Men jag tänker inte vika mig inför tron på min trygghet i min miljö – Här vill jag leva och bo och jag vill få gå omkring ifred. Jag hoppas att det räcker nu, att samhället förändras allteftersom. Vi måste hjälpas åt att ta tag i det här.

När vi gått runt ett par varv och var i slutet på våra varv så började skogen flämta och frusta. Det lät högt och som om ett stort berg andades högt och långsamt, speciellt på utandningen. Åskar tvärnitade och tittade på mig som för att fråga ”VAD VAR DET?” Jag visste faktiskt inte riktigt och kände mig lite maktlös där och då. I normala fall VET jag vad det är och avdramatiserar, men vet jag inte själv – Kan det ju vara en utmaning. Sen sa Marie, ”oj, en ballong! Så här lågt” Ja, då förstod jag ljudet också. Den försökte stiga och brände på mer. Men Åskar visste ju fortfarande inte vad det var. Vi det här laget hade han nog redan konstaterat att det inte var något tvåbenaktigt och att han hade bestämt sig för att han skulle fly, vilket han således gjorde ”Bye bye, jag drar – Skaru’me?” Lilla gulliga djuret. Jag fick stoppa honom i flykten. Jag sa inget utan bara gick väldigt lugnt därifrån. Självklart fotade vi ballongerna. Så nära. Häftigt. Jag var tvungen att filterpimpa dem en aning eftersom det inte blir så mäktigt med en telefon. Men de var onekligen nästan rakt inpå oss.

Aliens finns också i skogen inte bara knivmördare, hälsar Åskar!

ballong ballong2 ballong3 ballong4

 

 

Bookmark the permalink.

2 Responses to En stor gul Alien som flåsar

  1. ÅsaJ says:

    Ballonger är farliga… Sigge rymde hemifrån och sprang ända ner till båtklubben för nåt år sen när ballongerna flög lågt över deras hus

  2. Anneli says:

    Ja fy, det skulle Åskar också ha gjort om han hade kunnat. Kanske inte till båtklubben. – Ljudet var ju jätteläskigt. Tycker faktiskt jag med!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + 16 =