Såhär blir nog trenden. Något inlägg i månaden kanske. När jag samlat på mig lite galna Åskar-poser och fått lite nya intryck. Det är ju så praktiskt det här med att alltid ha telefon med sig, att kunna ta bilder snabbt, att få bilder mitt i själva skeendet istället för att ställa upp alla på rad för ett ”Cheese”. Åskar är för övrigt väldigt fotogenisk. Han nästan sätter sig på kommando när telefonen dyker upp. Ganska härdad den unge Beaglen. Han bryr sig inte heller om att man filmar honom när han är som mest fokuserad. Tänk att en champinjon kan vara det roligaste här på jorden. Ibland tänker man ”Undrar vad som går runt i huvudet på den där Beaglen”, men genast efter man fått den tanken, tänker man ”Herregud, det vill jag inte veta!” 
En champinjon – (Film)
Början på den här sommaren har varit toppen. Vilken värmebölja i omgångar. Så fantastiskt ljuvligt att kunna vistas ute och inte frysa så fort vinden tar i lite. Nästan så att man känner att det faktiskt är skönt när det blåser. Då är det en bra sommar. Vi har hängt en hel del på terrassen så klart och vår lilla raket njuter också av att vara där. Han brukar krafsa på grinden på nedervåningen på eftermiddagen när vi kommer hem från en runda. Då vill han upp på terrassen och ligga under bordet. Det han inte förstår är om det överhuvudtaget går att hänga där. Som nu, nu är det ju svinkallt. Men de dagar vi har varit ute har vi njutit fullt ut.
Att få sitta hos husse och bara gulla är det bästa Åskar vet. Erik tillåter mycket mer också så det är bäst att hänga hos honom. Erik brukar säga ”Nej Åskar, inte hoppa upp nu” Två sekunder senare sitter Åskar där i knäet på Erik och pussas. När husse sen går iväg kan man hänga i fåtöljen själv och kika ut. Måste ju vara guld för en jycke att ha sjysst vy!
Våra vänner sparvarna verkar också njuta fullt ut av att sommaren är här. De bygger sina hus under våra tegelpannor och det verkar som att de har grannfejder precis som vi, för jäklar vilket liv det är ibland. De hovrar ovanför ens huvudet och kastar fjädrar över oss. Förra helgen fick jag även en ”bopinne” i håret. Sen var det några av dem som landade på bordet och stod och tjattrade mot varandra som att de sa ”Kom an, kom igen!”. Hade de stannat några minuter längre hade väl Åskar haft en av dem i munnen igen för han började bli lite otålig med dem. Sen landade en av dem på mitt huvud och då reste jag mig upp och sa ”Men alltså, nu får ni lugna er”. Då hörde man ett litet dovt tjatter, men sen blev det tyst en stund. Tänk att man ska behöva ha en ”livevoljär” på terrassen. Men de är söta också. De tillhör familjen på något sätt. Det är liksom ljudet från sparvar, morrande och ylande från hund och dån från flygplan som är en del av vårt terrassliv så vi får nog helt enkelt bara ta det till oss – Göra det till ”vår grej”. Vi står ut!
I förra inlägget fick ni veta att jag hade fått ett erbjudande från en annan myndighet och en anställning på sex månader. Det var verkligen ett förtjusande erbjudande som jag tackade ja till såklart. Några dagar senare ringde även en annan myndighet och ville anställa mig. Det är ju något man inte tror att man ska få uppleva. Jag kunde alltså i det här läget spela dem mot varandra. Säga att ”Well, jag har ju fått erbjudande redan, men kan ni matcha deras bud så….” Vilket de kunde och jag fick upp lönen ett snäpp till och på köpet en fast anställning. Nu ser min framtid mycket ljusare ut och jag kan pusta ut i sommar. Jag har sagt upp mig som ”konsulinna”, som Erik säger, och meddelat Trafikverket att jag slutar. Sen börjar jag min nya karriär som ”administrativ samordnare” minsann den 22 aug. Detta innebär att jag får sju veckor semester i sommar och betalt. Innan detta hände hade jag tänkt ta ut kanske tre veckor obetald semester. Skillnaden är ganska stor. En mycket ljusare framtid för mig och jag kommer att hålla kvar känslan av tillfredsställelse så länge det går. Det här var mitt race, min förtjänst, min strategi. Jag har alltid kunnat och velat luta mig mot min man, min största trygghet – Men nu har jag som person fått bekräftelse på att jag funkar. Det gäller att stanna upp och verkligen förstå vad som hänt här, att bara sitta i nuet och njuta för jag ser detta som en belöning. En belöning för det hårda arbete jag har lagt ner men också en belöning för den person jag anstränger mig varje dag att vara för mig och för andra. Detta är ett kvitto på att allt är rätt – En mycket ljusare framtid och jag känner mig lugn. Mycket lugnare än på mycket länge.
Jag och Raketen har varit själva hemma nu några dagar. Erik är och fiskar och jag tog ledigt torsdag och fredag för att slippa åka fram och tillbaka till dagis med Åskar. Jag trodde och var beredd på att Åskar skulle vara hemskt intensiv som han brukar, men jag är faktiskt förvånad över hur lugn han har varit. Vi har till och med haft trevligt. . Vi har haft rutiner. Han vaknar först på morgonen vid 9. Då ska han ligga på rygg och försöka fånga min haka så att han kan attackera den med pussar. Sen ska han vända sig snabbt och hoppa uppifrån och rakt ner på min mage för att liksom vara säker på att ”Ingen kan fortsätta sova om man gör så”. Det har han ju fullständigt rätt i. Det är omöjligt att sova vidare när Åskar bestämt sig för att det inte är möjligt. Men 9 är ju helt ok. Sen ut en liten sväng. Åskar får mat och sen är det dags för min frukost. Då går Åskar och sover. Vilken ljuvlig jycke. På något sätt sen går hela dagarna. Jag har haft det otroligt lugnt och skönt. Några intensiva inslag från Raketen men jag har lärt mig att ignorera eller tackla på rätt sätt så han får sällan det utrymme han är ute efter. Avdramatisera är nog nyckelordet. På kvällarna hänger vi han och jag. Åskar har ju sin stil!
Igår var Lena över en sväng, nja en sväng – Tror klockan var halv två när hon gick hem. . Jättetrevligt. Vi käkade lite LCHF-Langos, bubblade och babblade hela kvällen. Raketen var ganska ok i humöret faktiskt. Jag fick ryta till några gånger när han blev lite intensiv. Han ville gärna gulla med Lena också såklart. Man måste övertyga alla om att det här är den bästa Beaglen i världen. Dessvärre tror jag att han lyckas. Det är liksom ingen som har hjärta att dänga iväg den här söta lilla varelsen – och det vet han!
Tack för en jättetrevlig kväll!
Nu har Raketen lessnat på mig och min ignorans för honom. Han har varit väldigt lugn och sovit länge. Det tar tid att skriva sådana här inlägg så jag förstår att han har fått nog. Nu ska vi ta en lite längre promenad, äta lite middag och sen göra det vi båda är väldigt bra på – Hänga i soffan. Båda med varsin stil. Ni vet ju vilken stil Åskar har!