Vilken fantastisk vårdag det har varit idag. Första utesittningen i shorts också. Det tar sig. Det ska inte vara så långt kvar nu. Synd bara att man inte kommer ihåg hur länge man har längtat efter lite värme och sol och är nöjd med det lillaste. Så fort vi får den, blir vi bortskämda och gnäller över att det ”bara” är 17 grader och halvmulet.
Vi har inte packat ur utemöblerna än. Vi väntar på aprilhaglet först :). Åskar har ju därför ingenstans att vara, mer än i fåtöljen då som jag alltid tar ut. Han tycker ju att den är hans och inne är det ju i och för sig mer han som använder den än vi, men ute är den MIN – Försvinn! När jag tänker efter måste jag nog dammsuga den ordentligt. När jag tänker efter måste jag nog dammsuga Åskar också. Han hårar väldigt mycket nu. Våra påslakan ser förskräckliga ut. Ser ingen lösning på ”Hur får man bort en Beagle från sängen” heller. Bara att fortsätta rolla och byta ofta.
Alla våra små sparvar har flyttat in under takpannorna igen. De är ju hemskt gulliga, men nu tycker jag nästan att de skriker. Vansinnigt hög ljudvolym. Dessutom är de orädda. De sätter sig på räcket, i blomlådan, nere på trädäcket och rakt framför nosen på Åskar. I början tittade han bara på dem medan han låg lite coolt på filten (ja, eftersom jag inte ville han honom i knäet), men sen hoppade han liksom lite upp mot en hovrande sparv. Just den sparven kanske lärde sig, men det fanns ju några till. Under presenningen och under bordet står en hink full med isvatten som sparvarna har hittat. Åskar också för den delen. Kanske därför han tyckte att det var extra konstigt när två stycken liksom loopade ner över huvudet på honom och rakt ner mot hinken, satte sig på kanten och började att dricka. DÅ, helt plötsligt gör Åskar ett raketskutt rakt upp i luften, fångar den ena sparven och liksom håller in den lite. Sen gapade han snabbt och sparven smet. Jösses, vilket drama. Men det gick så snabbt så jag tror varken Åskar eller sparven förstod att det var farligt för bara några sekunder senare var sparvarna där igen, retades lite och drack sitt vatten. Man skulle kunna härleda lite till Piff och Puff och Pluto. Eller varför inte tjuren Ferdinand med slutklämmen ”Å vad jag vet så står han där än….” ”Å vad jag vet så dricker sparvarna än…..” Åskar kikade ganska länge på fåglarna efteråt, men han gjorde inte någon mer ansats att knipa en. Kanske kändes konstigt med flaxande i munnen?
Jag har också hittat en strategi för det här Beaglebeteendet, när han tokskäller sådär irriterande och när han är uttråkad eller inte får som han vill. Strategin funkar bra uppe i alla fall. Jag pekar tydligt att han får gå ner om han ska låta. Sen motar jag ner honom för trappen om han fortsätter. Sen får han stå där nere. När han kommer upp igen ska han ”säga förlåt”. Då ska han sitta och sen pussa mamma. Japp, så ska det gå till. Tre gånger brukar det ta innan han ger upp. Då kommer han och lägger sig och somnar istället. Ganska bra metod. Men blir ju lite slemmigt om han härjat för mycket. Pussa Beagle kan vara mysigt, men för det mesta slemmigt. Men hellre slemmigt än skrikigt. Man får liksom välja.
Jag väntar och väntar på att han ska mogna något, inte bita sönder allt så fort man vänder ryggen till. Jag tror faktiskt inte att det kommer bli bättre, men det beror ju på att jag lever med det hela dagarna. Galler, galler, galler och så fort Beaglen varit tyst 30 sekunder så vet man att det är något på gång. Vi har börjat hitta billiga filtar på Mio möbler för att ha några i reserv. Eftersom jag varit hemma hela valptiden har vi nog ändå varit ganska förskonade, men en del saker ser vi helt enkelt inte. Typ tuggig tapet. Man får försöka lappa bäst det går.
Förra helgen åkte Erik och köpte en ”springer”. Det är en ställning man monterar på cykeln så att hunden kan springa bredvid. Jättebra motion nu när vi inte jagar. Vi, säger jag. Nu när Erik och Åskar inte jagar, ska jag säga. Då får han springa, aktivering och sen får ju Erik lite motion också. Inte så fel tror jag. Åskar var väldigt duktig och lärde sig fort. Han är väldigt läraktig den här lille killen – Om han vill!
Premiärtur med cykel – (Film)
Förra helgen tog Åskar och jag också en lång tur ut mot Antuna igen. Jag älskar turen och jag tror faktiskt att Lilleman uppskattar lite naturterräng också. Han kilar iväg med svansen rakt upp och nosar sig igenom hela skogen. Jag tänker ibland på det där med nosen. När jag går in i en parfymaffär och det doftar massor, ungefär som för Åskar med alla dessa olika djur och växter. Jag förlorar min förmåga att känna dofter efter en stund i en parfymaffär. Åskar däremot kan ju hålla på i timmar. Ja, det säger ju det mesta. Inte konstigt att de blir som galna. Den här turen kan man sammanfatta med lite natur, rullning, hästar, mer rullning. Några utskällningar och lite ”gå här” vid tunneln, vilket han klarade galant. Min lilla raket!
Ganska mysigt att se honom rulla runt. Man kan riktigt känna känslan av total frihet. Det är underbart. Sen skakar han av sig lite och trippar vidare som om att han bara pausat stegen lite. Full fart!
Jag och Åskar brukar också ha en liten stund med lite lek på eftermiddagen på helgen. Det är mysigt om man sitter i läshörnan. Så kan man busa lite. Jag tror att han uppskattar det och faktiskt har lite koll på när det är dags. Han kommer buffandes med någon leksak. I lördags kom han med en gummiring som blivit kvar efter att han totaldemolerat ett rep som satt på. Men ok, ringen funkar bra. Den har bra motstånd och verkar hålla för Beagle-bettet. Så den fick vara kvar.
Nu är Åskar och Erik på spårkurs. Det får väl nästa blogginlägg kanske behandla lite. Det är ganska skönt att få några timmar för sig själv. Det är inte så ofta längre. Jag anser mig själv nästan som småbarnsförälder numera. Man får inte sitta för sig själv, man får inte äta själv, man får inte gå och duscha och man får verkligen inte gå iväg.
Jag ger honom två år till – Då ska han vara vuxen!
