Vi skulle ju egentligen ha åkt iväg och träffat Peter och Åsa i deras stuga på landet redan tidigt i somras, i början av vår semester. Vi brukar passa på att hälsa på dem när vi ändå är på resa till eller från Kramfors, men den här veckan var jag tvungen att gå på anställningsintervju istället. Chefen där sa att det bara var just den veckan som han var på jobbet och man kan ju inte vara bökig och säga ”Nej, då ska jag till mina kompisar”. Lite bimbo och oproffsigt skulle det ju ha varit. Det han kunde ha berättat för mig innan var kanske att de i stort sett redan hade bestämt sig för en annan, men att de vill mäta henne mot andra externa sökanden. Då hade ju jag kunnat säga att jag inte var intresserad. Nu offrades de dagarna bort och jag var rädd för att vi inte skulle kunna hitta några andra soliga dagar, ja för att det är mycket bättre om det är sol. Självklart umgås vi ändå och har trevligt, men sol och värme är ju alltid extra bonus.
Så kom då äntligen värmen. Jag skyndade mig att höra av mig till dem för att kolla om vi kunde komma till helgen. Det skulle funka utmärkt! Toppen! Spännande också att se hur Åskar skulle klara den här utmaningen, ännu en utflykt, ännu något nytt att tackla. Först bilen, sen ett nytt ställe, kedja, sova, äta – Ja ni fattar! Jag är väl en riktigt morsa.
Vi hade så vansinnigt trevligt. Som alltid såklart. Åskar hade sina moments. Sprang omkring och nafsades lite i knäna som han gör när han tycker att alltför lite kretsar kring honom, skäller lite och ylar när han blir frustrerad – Annars har han varit den allra ljuvaste Beaglen i världen! Lekt själv, lekt med oss, ätit som han ska och druckit vatten där han ville och han fick vara med överallt. NÖJD!
Åskar följde gärna med Åsa och plockade hallon. Efter en stund plockade han själv också! :)
Han hittade på saker själv och kände sig nog ganska fri trots att han satt fastkedjad. Kedjan är ganska lång. Så fort det tog stopp så satte han sig bara ner och kikade. Han hittade en tennisboll också som inte såg ut som den gjorde från början när han var klar. Åskar leker inte, han massakrerar!
Mördar tennisboll (Film)
Åskar gick och lade sig också direkt i min säng (eftersom den var på nedre våningen) och somnade direkt. Trygg jycke. Jag kan bara jämföra med Moses och han var inte riktigt lika övertygad när vi var på främmande marker. Det tog bra mycket längre tid att vänja sig.
När vi skulle åka hem sen sov Åskar hela vägen i bilen. Vi hörde inte ett pip. Det var en spännande helg för Beaglen och den bästa tryggheten var nu buren i bilen. Jättebra!
På kvällen sen sov Åskar djupare än någonsin – Uppochned under vardagsrumsbordet.
Det var ingen rast och ro sen heller för redan igår, på måndagen skulle vi åka till Åskars hunddagis och köra en första check. Alltså check om han överhuvudtaget skulle kunna klara av att gå där. De skulle göra en första bedömning om det ens var någon mening att starta en inskolning. Jag förstod nog inte riktigt detta från början och Erik hade bara sagt ”På måndag ska vi vara där kl. tio” Jag trodde att vi skulle prata lite. Han hade nog inte heller riktigt förstått varför vi skulle dit och jag skulle nog tagit reda på lite mer om vad som skulle hända, innan. Men vi är olika. Jag ska alltid ha full kontroll och lyckas såklart aldrig med det. Erik behöver aldrig ha full kontroll, vilket är bra – men önskvärt om han har det någon gång. Kanske därför vi ändå matchar varandra. Vi blir varandras kugghjul och fyller på där det behövs. Vi lämnade Åskar i två timmar och de skulle ringa om de ansåg att det absolut inte skulle funka, ”ni måste hämta honom”. De ringde aldrig! Jag var tvungen att gå på en Power Walk en timme för att lugna nerverna. Erik gick och jobbade en timme. Sen åt vi lunch. Lyxigt att få göra det utan en galen Beagle under bordet.
När vi skulle hämta honom sa hon att han hade skött sig bra OCH dåligt. Mitt hjärta hoppade upp i taket. Jag var tyst och tittade upp i taket hela tiden som för att känna efter om hjärtat hade tänkte hoppa tillbaka innan jag kunde lyssna på resten. Som tur var sa hon att han har goda förutsättningar att klara av detta, att acklimatisera sig just tack vare att han ändå klarade de svåra momenten. Att vara tillsammans med den ”argaste tiken” och se om han lyssnade på hennes signaler. Det gjorde han. Sen var han också tyst emellanåt och gick och lade sig. DET var bra tecken. De dåliga var såklart den bekymrade Beaglens klagan, ylandet. De vill ha tyst på det här dagiset.
Han ska få börja om två veckor och då med en start på tre timmar. Sen vill hon under en tvåveckors-period se om det går framåt. Står det bara still och det är ”likajävlaillahelatiden, kan detta bli svårt – Vad fasen gör vi då? NERVÖST!
Du kan läsa mer om Åskars dagis här.
Jag hade en helt annan föreställning om hur det skulle se ut på dagiset också. Kände mig lite korkad när vi kom in och jag bara såg bås, spiltor och som en lagerlokal. Vet inte vad jag hade för romantisk bild. En sliten soffa, en stor matta med leksaker på, hundar överallt, hundar so liksom har stora leenden. Som den där reklamen för #Dental sticks. Skålar med vatten och tuggben överallt o.s.v. – Ja, ni fattar! Galet, hur kunde jag få sådana bilder. Det klart att det är bås och flera hundar i varje hela dagarna. Hon sa ”Vi har 45 hundar här vanliga veckor” – Herregud, tänkte jag. Hur ska de kunna ta hand om alla? Men det är ju jag och mitt kontrollbehov som spökar igen. Alltså en sådan här verksamhet skulle ju inte få finnas om de inte skötte allt enligt reglerna och jag måste sluta tänka som en människa. Alltså i det här avseendet, annars är det ju bra om jag fortsätter tänka som en.
Erik är bra på det sättet. Just tack vare hans avsaknad av kontrollbehov kan han lugnt informera mig och övertyga mig många gånger och så även den här gången. ”Anneli, hemma skulle han ju behöva vara ensam hela dagarna. Här har han ju sällskap och känner att han i lugn och ro kan vila med sin flock på dagarna”. Ja, vad klokt. Såklart är det så. Min bekymrade herre vill ju inte vara ensam, Åskar alltså! Klart att detta inte är ”djurplågeri” eller på något sätt dåligt för Åskar och han kommer ju få sin beskärda del av sina ”föräldrar” ändå. Jo men, okej då, jo jag ska, jag ska försöka tänka annorlunda. Det måste gå! Bekymrad Beagle förresten. Tror det är jag som är mest bekymrad av oss två! #Snapoutofit
Äntligen tänkte nog Åskar, ÄNTLIGEN! Ska vi gå den VANLIGA rundan? YES! Inga utflykter i bil, inga turer till något konstigt ställe där jag ska ligga hos en annan hund, inga konstiga ställen att sitta fastspänd vid – VANLIGT! Den vanliga grusvägen, den vanliga skogen, den vanliga sädesärlan att jaga efter vid bron och att få dricka i ån, att nästan trilla i – Läbbigt!
Lite vanligt, det är livet för en Beagle, bara lite vanligt!
