Ja alltså, det här inlägget ska ju såklart handla om ”Huset på höjden” också. Men jag vill också få skriva av mig angående allt tråkigt som har hänt den här veckan. Jag blir inte av med alla diffusa ord och krångliga meningar som florerar i min hjärna om jag inte kan få lägga allt någonstans. Min blogg kan plötsligt kännas som en sopstation, där man lägger alla surdegar och slipper ta med dem hem. Men samtidigt är jag enormt tacksam för att jag har den här oasen att vända mig till med mina funderingar och tankar om livet, om känslor – Ja, om precis ALLT. Men ok först lite fakta om hur vi går vidare med att sälja lägenheten.
Det blir en ny visning nu imorgon och vi har såklart piffat om. Jag har stökat idag medan ”karlarna” i huset har varit på jakt, som för övrigt ganska utslagna just nu.
Det är ju inte så roligt att inreda exakt likadant varje gång det är visning. Det finner inte jag någon större glädje i och framförallt tror jag att min ”ickekänsla” skulle stråla igenom. Jag vill att människor som kommer hit ska känna genuin värme och känsla och att de förstår att det här är något vi ”går igång på”, att få en känsla av att de här människorna som bor här hänger i köket. Det älskar att laga mat. De tycker om att prata med varandra och använder utrymmen i sin lägenhet för att hitta miljöer som passar i deras vardag. Så, så vill jag att de ska tänka. Kanske tycker de då att det är mysigt med eget arrangerade blomster i fönstren, eller tänket med ett designfat med roliga grönsaker? Vad vet jag, men om jag kan fantisera en tillvaro och känna en värme i små små detaljer – kan nog också de. Under förutsättning att det kommer någon alls imorgon. Det har ju varit lite trögt. Två par som inte helt släppt tanken på vår lägenhet, men som samtidigt inte heller är galet överintensiva. Mäklaren vill inte jaga dem heller och det tycker jag är klokt. Vi hade några dagar tillgodo nu och vi bestämde oss för en visning till imorgon. Även om jag kan tycka att det är sjukt jobbigt, måste man också bidra med bästa energi och vilja för att det ska funka. Mäklaren ensam kan inte lösa det. Jag gör så gott jag kan!
Ni som inte har sett vår fina våning eh, lägenhet kan ju glo lite på den här filmen. Mest på skoj!
Visning – (Film)
Men så till det som faktiskt hände i måndags. Det är för mig en konstig verklighet, som att det inte hände mig. Jag kan inte se mig själv som en person som gått in i ett möte med en chef där orden kommer och liksom ekar i rummet ”Du får inte fortsätta, du får inte fortsätta, du får inte fortsätta” – ”Vi avslutar din provanställning, vi avslutar din provanställning, vi avslutar din provanställning….” Alltså hur är det möjligt? Jag rannsakar såklart mig själv varje sekund, varje minut. Jag kan bara komma fram till att jag hade en bild av hur min tjänst skulle se ut. Min chef hade en annan bild. Han hade dels en annan bild av min funktion, men också tyvärr en annan bild av mig som person. En person som han kunde sätta på plats. Där han kanske värdesatte sin titel mer än hur han skulle kunna göra skillnad just tack vare sin titel. Det är många ord som skulle vara tvungna att förklara min känsla i hur den här hanteringen har gått till och den tänker jag inte ta här.
Jag är jag och jag är stolt över mig själv. Den jag är, vilken vän jag är, vad jag gör! – Det här har knäckt mig lite – men jag är JAG!
