En helg till är snart slut. Jag känner att tiden bara rusar iväg och just nu har jag så lite energi. Det känns som att jag skulle kunna hinna med massor om jag bara lyfte på rumpan, men jag kommer mig inte för. Jag bara sitter och låter dagarna gå. Visserligen skönt, men får lite panik när jag vet att jag alltid skulle kunna gjort lite. Rensat i något förråd, slängt lite grejer, åkt till SÖRAB, pantat burkar – Ja NÅ’NTING!! Även om jag konstaterar att det är såhär, blir det ändå ingen skillnad. Så jag sitter där jag sitter. Ganska trött generellt tror jag.
Åskar har fått en rejäl promenad ändå. Han sover gott nu och jag får vara ifred. Men jag undrar fortfarande hur länge det ska dröja tills han mognar lite. Jag hoppas att det är på gång för han är verkligen bedrövlig när han sovit en stund, vaknar och sen bara gnäller. ”Mamma, tråkigt, mamma, var är pappa?, mamma, jag krafsar på skåpet nu. Hörde du? JAG KRAFSAAAAAR, Mamma, jag biter i dina skor nu. MAAAAAAMMMMMAAAAAA, JAG VILL GÅ UUUUUUUUT.” Men alltså!!!!! TYYYYYYST! Vrålapa när husse är borta också. Förfärligt. Dessvärre måste jag vänta ut det. Han kan inte få sin vilja igenom varje gång för att jag inte orkar lyssna. Det skräller verkligen också när han sätter igång. Vibrerar i ekbordet. Galet!
Igår var det lite synd om Åskar. Erik var på övervåningen och målade några väggar och jag var kvar nere. Åskar var spärrad och var tvungen att vara på nedervåningen. Han lät, skällde, gnällde, krafsade. Till slut fick jag nog och lät Åskar gå upp, men spärrade av i rummet där Erik var. Det var bättre. Då lade sig Åskar i fåtöljen uppe – En stund! Sen sprang han ner, sen upp, sen ner, sen upp. Ja, det höll på ett tag och jag kunde nog höra att viss frustration fanns hos honom. Till slut blev det tyst och jag tänkte inte så mycket på det. Efter en stund, ni vet ungefär som när barn är tysta för länge och man förstår att något är fel, började jag undra vad han gjorde. Jag reste på mig och tittade runt, men hittade honom inte. Jag ropade från köket upp till Erik, men Åskar var inte där heller. Då råkade jag titta upp och där, där mitt i trappen låg en liten kamouflerad limpa. Det blev helt enkelt för svårt för honom att välja så han liksom valde att vara på mitten.
Vi har målat vår ytterdörr vit på insidan eftersom den var ful och brun, ÄR brun på utsidan fortfarande. Inte så snyggt. Sen hade Åskar också krafsat rejält på dörren så att djupa fåror hade uppstått. Inte så bra när vi skulle ha fotograf här. Det blev faktiskt jättefint. Jag förstår inte varför vi inte har gjort detta tidigare. I flera år har vi levt med brun och ful dörr i onödan och nu när den är fin, ska vi flytta. Crazy!
Vi är lite oroliga när Åskar ska stå vid dörren och yla eller vara ivrig. Han står där när någon av oss går ut, mest när Erik går ut när jag tänker efter. Fast jag vill gärna få tro att Åskar saknar mig också när jag går ut så vi säger att han gör det när någon av oss går ut. Ibland blir han också tokigt otålig när vi ska gå ut på promenad och börjar hoppa på dörren, tända och släcka lampan. Det är ju inte alls bra om han lyckas krafsa sönder dörren igen, så vi är väldigt vaksamma när han närmar sig. Ofta står han bara och stirrar rakt in i dörren också – LÄNGE.
När fotograferingen var över var jag helt slut. Helt overkligt att vi ska flytta och helt overkligt att flytta just härifrån. Jag har ju bott i samma lägenhet sedan ’98. Mitt liv har förändrats många gånger i den här lägenheten. Jag har genomgått många faser och kriser här. Många lyckliga stunder har jag haft här. Det känns konstigt att kliva ut och sen aldrig komma tillbaka utan att veta till vad. Jag vet att jag vill och jag vet att vi gör rätt, men det är stort. Efter att ha fött barn tror jag faktiskt att det här är det största som har hänt mig. Vi har köpt ett hus!
Fotografering gick ju bra, men jag var definitivt inte alls nöjd med bilderna. Arrangemangen och motiven var jättefina, men sen förstördes allt på grund av ljussättning och ny metod, som mäklaren förklarade. Jag sa att för mig spelar det ingen roll vilken metod de använder, men sådär får ni inte framställa min lägenhet. Allt såg dött ut, supertråkig lägenhet. Budskapet blev ”Där vill ingen bo” – Jag fick som jag ville och nu är bilderna jättefina. Som tur var hade fotografen tagit foton även enligt ”gamla” metoden. Han hade uttryckt för Erik att han själv inte var vidare nöjd med det nya. Tur för oss.
Helt magiskt att se sin lägenhet ute för försäljning. Det har jag heller aldrig gjort förut. Sålt lägenhet. Många nya erfarenheter i livet blir det nu. Så omtumlande, men också så spännande. Man kan liksom inte hoppa av ett tåg i hög hastighet så det är bara att sitta och följa med.
Nu återstår ju också en budgivning till. Som om den första inte räckte för att hjärtat skulle stanna. Herregud, hur ska jag kunna stå ut. Jag kan ju heller inte påverka något. Tänk om man bara kunde gå in där och liksom smacka till med någon miljon över de andra.
Gå in och kolla! Kanske känner ni någon som vill ha en fin och väl omhändertagen lägenhet. När jag såg bilderna, ångrade jag mig nästan. När man ser på sin lägenhet i en sådan helhet känns det fint att tänka att vi varit bra på att renovera och inreda. Känns lite magiskt.