Äntligen inflyttning

Ni som följer händelseutvecklingen på Facebook vet ju mycket, men kanske att jag inte riktigt skriver och målar in mina tankar på samma sätt där. Där är det korta händelser där och då. Här kommer mer reflektioner och tankar.

Att flytta är en stor process. Speciellt om man älskade lägenheten man redan bodde i. Det skulle mycket till för att jag skulle vilja röra mig alls, men så hittade vi ju detta drömhus. En idyll. Det är ju magiskt egentligen att möjligheten dök upp. Vi hade ju tittat på så mycket innan och känslan var inte riktigt där. Nu var den det och så kom då äntligen den där lördagen, den där lördagen då allt skulle bli verklighet. Jag, lilla jag kommer i fortsättningen sitta i ett stort praktfullt hus på en höjd. En höjd som är bland det charmigaste jag sett. Som om huset sa, ”Ja kom in ni bara, men ni får allt klättra upp först”. Det gör vi ju så gärna. Nästan så att jag liksom lägger handflatan på fasaden när jag ska in. Bara för att tala om att, ”Jag är hemma nu” – Lite crazy kanske, men så känns det. Det är kanske så det verkligen känns när man äntligen hittat hem.

Samma morgon allt skulle ske tänkte vi att det är lugnt, att vi kommer hinna äta frukost och slippa stressa eftersom det stod i avtalet att flyttfirman skulle dyka upp mellan 8-10. Hantverkare och ”sådana” dyker ju alltid upp i slutet av avtalad tid, tänkte vi. Vi ställde klockan på sju för säkerhets skull. Vi låg och drog oss såklart, men vid halv åtta var vi i alla fall uppe. Jag gick ut med hunden, lämnade ovädret till hjälpsam vän och kom hem strax före åtta. Då ringde telefonen. En man sa ”Vi kommer om sex minuter…” Om SEX minuter. Varför inte fem eller tio? SEX minuter. Förmodligen GPS, men vi hann ju inte direkt äta frukost och jag är ju en rutinmänniska och ville väl nog gärna installera mig i ett annat rum en stund också innan dagen skulle börja. Ack, vad vi bedrog oss att detta skulle börja lite senare. Men helt plötsligt var flyttdagen igång. Hejsan hoppsan. Alla grejerna flög fram kändes det som. Tre killar som tog lådor fram och tillbaka. Jag stod och liksom gnydde ”eh… den står det AKTA på… nej men, lite försiktigt… HALLÅ” Till slut var det ingen idé att ha kontroll längre. Det fick bli som det blev. Jag kunde inte stå där och slösa energi när jag ändå inte hade någon makt. Det som var värst var att just stå. Vi stod vid köksbänken när de höll på och min rygg klarar inte av att stå långa perioder, men jag kände att det bara måste gå.  

När de till slut sa ”Vi ska åka nu”, var lägenheten halvtömd och jag förstod att de skulle åka två vändor. Tänkte, ”Tar det aldrig slut”. Jag bara ville sätta mig i någon halvuppackad soffa i ett hörn och småtjura en stund. Tålamodet var inte på topp och jag var väl medveten om det så jag försökte att inte säga så mycket alls. När vi kommit till huset skulle ju allt lastas av där. Vi fick stå och dirigera alla ”upp, vardagsrum, upp, där, dit, NEJ…” Så någon vila var det ju inte där heller. När vi sen åkte tillbaka till lägenheten köpte vi MAX-burgare. Jättegott. Det var precis vad jag behövde för att få tillbaka lite energi.  

De kånkade och bar och i slutet av lastningen fick de faktiskt plats med våra cyklar och frysen också. Superbra, då slipper vi ta dem i bilen. Frysen hade jag anmält, men inte cyklarna. När de stängde luckan till lastbilen såg jag terrassvärmaren stå på sniskan tvärs över och jag tog mina händer rakt över ansiktet och låtsades som om jag inte sett något alls.

I vanlig ordning när jag är som mest nervös, går allt jättebra och alla andra tycker att jag är larvig och ”målar fan på väggen”. Men en av tio får jag rätt och då nästan njuter jag att något faktiskt gick åt helvete. #manärvällitestörd

Väl installerad i huset för andra gången för att ta emot flyttkillar. De bar in, bar in, bar in och det sa swisch, swosch och vips så var en soffa installerad och monterad. Konstigt.

       

Jag är heller inte världens smartaste när det gäller teknik. Jag är bra på att använda teknik, men är lite trög när jag ska lära mig den. Jag vill ha allting klart. Det ska funka och jag ska veta exakt hur. Det ska liksom vara per automatik. Det gäller lås, datorer, Wi-fi, tv – ja ni vet! Erik ÄÄÄÄÄLSKAR all teknik. Det ska vara nytt. Ibland inte för att det inte funkar utan för att vi har nytt, då ska allt annat som hör till också vara nytt. Så där kommer infarandes Boxer, Yale-ytterdörrslås, ringklocka (nåja, inte så svårt kanske). Men sen är det ju alla saker som de gamla ägarna har haft som jag ska lära mig. Har jag väl gjort det är det ju ingen konst, men innan. Det är ju ny diskmaskin, fläkt, tvättmaskin, torktumlare – Hm, öppen spis? Sen är det ju garagelåset som går åt fel håll och en brevlåda som kärvar i låset. Alltså…..

surprised

Men idag har jag ändå lyckats tvätta och torka utan problem. Skrattade lite för mig själv (förlåt Anett och Anders men nämner bara allt som jag tänker på) när jag såg att tvättmaskinens dörr går åt fel håll gentemot torktumlarens så när jag öppnar tvättmaskinen som står till vänster, öppnar den sig åt höger. Där är torktumlaren. Som öppnas åt vänster. Så när jag ska mata in blöt tvätt i torktumlaren har jag två dörrar i vägen. Jag tror vi ska byta plats på dem.  

Jag upplever mig som en människa som vill ha lite struktur och ordning. Sortering rätt o.s.v. och tycker ju att allt är lite otryggt. Kartonger överallt och även om man har skrivit så noga så noga på kartongerna, vet man lik förbannat inte vad som är i dem. Jo i och för sig, jag ska inte vara alltför hård mot mig. Jag vet faktiskt ändå till åttio procent vad som finns i och frågar Erik så pekar jag på en kartong och det brukar stämma. Nu när jag har varit hemma här några dagar har jag faktiskt hunnit en bra bit. Hela köket packades upp redan första dagen. Det kändes nödvändigt att kunna veta och hitta i köket så att vi får mat. Vi märker att förvaring är svårt. Vi kommer såklart hitta lösningar, men känns just nu lite flummigt.

    

Åskar har anpassat sig otroligt bra. Han har funnit sina små hörn och kikar runt mellan kartongerna. Helst vill han gärna bita sönder och slita, men då får han i regel en annan kartong som redan gått sönder. Det är lättare att välja att han får härja, än att hålla på att ryta ”NEJ” hela tiden. Energin måste gå till annat. Så på vårt vardagsrum finns alltid numera en Beagle tuggandes och slitandes på kartong. Men han är trygg och det är det viktigaste. Han sover med oss i sovrummet, men häromnatten hörde jag honom faktiskt gå ner till buren som är på nedervåningen. Det kändes jättebra, även om det innebar en sömnlös halvtimme för mig. Han har hittat en perfekt plats för skogsspotting i vår säng.  

     

Lite nya möbler har vi hunnit införskaffa. Köksön hade ju inga stolar så det var ju lite akut. Jag vill inte gärna stå och äta. I början stod vi, men det är ju mer acceptabelt. Det blev fint med nytt. Vi har även beställt en ny tv-bänk (den gamla var för lång). Sen har vi köpt en stor skänk så att vi kan flytta ut porslin från köket eftersom det är ont om plats där. Det funkar, vi behöver bara tänka om lite.

     

En dag när jag gick omkring här och stökade, stannade jag upp plötsligt. Jag tittade ut på altanen och solen låg på. Det blev ett pirr i magen. Jag öppnade altandörren, andades in och fick nästan tårar i ögonen. Det var fint, sådär fint som jag tycker om. Solen lade sig mot väggen som en värmande filt.

Våren, du är så välkommen och jag är redo!  

 

 

 

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 + femton =