Ja, vad ska man säga. Jag kan bara konstatera att 2016 verkligen inte var mitt år. Så mycket frustration och så många strider. Så många tårar och så mycket ilska. Tufft på många sätt med mycket energislöseri. Mitt nyårslöfte kan ju alltså vara ganska lätt att lista ut. Jag ska tänka efter, jag ska samla mig, jag ska inte irritera mig över så många saker, jag ska inte och behöver inte alltid uttrycka vad jag tycker är bäst. Framförallt inte förutsätta att alla andra också tycker det. Lite ödmjukhet inför 2017 hade jag tänkt mig. Sen kan jag också tro att det faktiskt kommer att bli en utmaning att INTE gå igång, att INTE bry sig. Men det handlar om att rädda så mycket mer som är viktigt. Massor som är mycket större, som jag kanske har förbisett eftersom jag varit förblindad av annat. Jag ska i alla fall försöka göra mitt bästa för att mycket annat indirekt ska bli bättre. Vi får se hur det går. Ni får väl platta till mig när jag misslyckas.
De här ”lediga” dagarna har jag försökt att promenera varje dag. Eftersom Marie är ledig har jag hängt med henne och hennes hund Ulve. Det bästa som finns när man har tid, utnyttja ljuset på dagen och gå ut i friska luften. Dessutom så älskar även Åskar att få en lång promenad på dagen. Han behöver verkligen få röra av sig, få nosa på alla dofter som finns, få kissa på alla pinnar, få busa med en liten kotte. Ja, som hundar bara kan älskar han naturen och framförallt skogen. Rätt som det är ska han även busa med Ulve, men det tycker inte Ulve är så roligt. Han visar ganska klart att det absolut INTE är speciellt kul. Det brukar Åskar strunta i. De sprätter runt lite men sen sysslar Åskar med annat efter en stund. Det finns en bänk båda hundarna brukar hoppa upp på. Vi har väl larvat oss lite med att ge kommandot ”hopp upp” några gånger och nu när vi går förbi den där bänken ska ju båda hundarna såklart upp. Kan ju hända att man får godis. Nu råkade den här bänken vara lite fuktig och dessutom hade det fryst på lite så först hoppade Ulve upp på bänken, sjukt stolt. Sen såg vi honom sekunden efter liksom glida vidare och sen ramlade han ner. Sen gjorde Åskar likadant. Vilka idioter!
Igår bestämde vi oss för att gå en ”huspromenad”. Lite mysigt att promenera en stund och sen smygkika på huset. Jag har ju bara bilder av huset som mäklaren tog så jag tog ett par till nu när vi gick förbi. Vi har ju inte varit där sedan dess, på visningen. Det kändes lite extra pirrigt att bestämma att vi nu ska gå och titta på VÅRT hus. Det är en himmelsk känsla, overklig känsla. Det tog faktiskt inte så lång tid att gå dit. Jag hörde mig själv säga i förbigående om något avstånd när vi gått vidare ”Jo, du vet där vårt hus är….”. I vanliga fall kan det ju handla om att vi har sett ut ett hus som ser mysigt ut och så säger man ”vårt hus” för att man ska veta vilket det var man tänkte på, men att tänka på att det faktiskt verkligen är VÅRT HUS – Känns magiskt!
Ja, om vi får lägenheten såld alltså. Annars är det ändå inte vårt hus. Skulle vara skönt om detta kunde lösa sig så att vi kan gå vidare. Så att man kan packa och rensa istället för att piffa till lägenheten för ytterligare en visning. I fredags åkte Erik och Åskar ut och jagade. Jag tyckte ju från början att det var ju ”….en galet bra idé. Åk och jaga ni så fixar jag här hemma inför visningen”. Det jag inte tänkte riktigt på var att visningen ändå skulle ske ganska tidigt, kl. 10.00. Detta innebar ju att jag var tvungen att gå upp när Erik åkte för att hinna piffa igen. Först frukost, sen piff. När klockan blev 9 kände jag mig galet stressad. Jag flög fram och tillbaka och hit och dit. Shit, vad mycket det var kvar. Jag skurade i badrummet nästan samtidigt som jag helt plötsligt kom på mig själv att bädda med överkast i sovrummet. Jag fick liksom inget klart. Allt blev ”jag är lite här och där…” Men till slut, när klockan närmade sig 9.40 kändes det ok – Då plingade det på dörren och mäklaren kom. Hon var snäll och uppmuntrande, tyckte jag hade gjort fint. Samtidigt sa hon att jag inte hade behövt fixa så mycket eftersom det ändå inte var en öppen visning. Men hur i hela friden trodde hon att jag skulle kunna göra något halvdant. Det är inte jag!
Vi skulle ha firat nyårsafton i Skuttunge i våra vänners jaktstuga för att försöka ta bort ljudet av smällare och fyrverkerier, men tydligen var det uppbokat i jaktstugan där. Vi fick helt enkelt ändå fira ”hemma”. De hade gjort så bra Rosis och Peter. I vardagsrummet där hundarna och vi hängde hela kvällen var rullgardiner nerdragna och Radio Vinyl spelades högt. Smällarna hördes såklart, men dovt. Så god mat och härlig stämning. Jag kunde successivt slappna av. Jag märkte att Åskar inte brydde sig så mycket om ”pangandet”. Det var faktiskt mer Chili och Bärsa som reagerade. Men jag tyckte att Bärsa reagerade mer argt, han skällde på smällarna och glittret i fyrverkerierna. Det kändes tryggare eftersom han inte var så orolig. Chili däremot blev lite ängslig. Satte sig någonstans och stirrade eller lade sig under sängen. Men i det stora hela är jag så glad över att Åskar var så kaxig trots att han förra året nästan skrek och darrade av rädsla. Nu var hundarna dessutom ute på gården när det smällde och det funkade, ja inte Chili då men de andra två idioterna. Det var en jättefin nyårsafton och jag är superglad över dessa nyfunna vänner.
Vi tog en promenad så här dagen efter för att hämta bilen. Nu ska vi snart äta en traditionell nyårsdagspizza.
Jag ser framemot 2017. Ser framåt och längtar nu till i maj när vi åker på resa med fina vänner. Erik ska fylla 50 år också. Det ska bli så härligt att få reta honom i ett år.
