Uppe med tuppen igen som vanligt. Jag tror att klockan var 3, men jag har slutat att kolla. Jag blir ju snarare bara tröttare av att veta vad klockan är. I natt vaknade jag också av att Erik snarkade jättehögt och blev lite irriterad såklart. Tänkte, ”herregud – ska man få sova NÅGON GÅNG?” sen när jag puttat på Erik några gånger och han liksom blev SUR, insåg jag att det var Åskar som lät.
Eftersom Åskar är galet förtjust i sin matte eh… i godis menar jag, kommer han ju på inkallning som ett skott nu (liiiiite kanske är min förtjänst också) och då försöker jag se till att han kan vara lös så mycket som möjligt. Speciellt nu när han är liten och formbar. Det är ju en fördel för oss om han fungerar bra lös sen. Det är inte så att han är bråkig i kopplet heller så där behöver vi inte träna så mycket just nu känner jag. Åskar utforskar, upptäcker och smakar. Idag satt en koltrast precis i busken där han var, i en gren ovanför hans huvud. Vet inte vem av dem som blev mest förvånad när de såg varandra. I vilket fall som helst flög ju fågeln iväg och Åskar hoppade fyrfota upp i luften. Synd att man inte har förmågan att fota alla de här små tillfällena, men några ögonblick har jag försökt samla ihop.
Visste inte hur vi skulle få med oss två stycken stora källsorteringskärl jag och Johanna, med en vilde också. När vi gick där så kände jag att det var lika bra att släppa lös honom. Mycket enklare! Känns så skönt att känna så, lättare att släppa lös. Så kände jag aldrig med min förra hund. Jag lät som om jag var i målbrottet nästan. Åskar in till grannen – Anneli möööörk röst, Åskar vänder – Anneli ljuuuuus röst. BRAAAAAA! Duuuuuuuktig! Godis – slurp! Sen upprepades detta i 250 meter ungefär, men det funkade! Det är huvudsaken. Väl framme vid sorteringen knöt jag fast honom och så fick han gå lös på en mjölkförpackning. Man tager vad man haver.
Åskar var verkligen jätteduktig även om jag kände mig urlöjlig. När jag ägde hundvalp för 15 år sen var jag lite yngre (såklart), tänkte mer på vad folk skulle tycka och tänka – Vilken olydig hund, vilken konstig matte, hon rör sig konstigt, hoppar hon? o.s.v. men nu, nu kör jag på det som verkar funka med Åskar. Sen struntar jag i vad folk tycker. OM de ens tycker något – Förmodligen inte! Det är väl det som kännetecknar att vi mognar vi människor. Så viktiga är vi inte att folk går omkring och tänker och tycker så mycket om oss. De har nog med sin egen vardag. Så Åskar och jag tänker fortsätta att sprätta omkring med ljus och mörk röst – I alla fall så länge det funkar.
Åskar har varit mycket lugnare idag överlag. Känns jätteskönt att inte vara arg och säga NEJ hela tiden. Jag försöker byta ord också. Blir så trött på mig själv. Idag när Åskar var på och bet i fel saker klappade jag i händerna samtidigt som jag lät lite mörk på rösten. När han bet mig prövade jag med att låta som en liten bebis och lät ”AJ AJ AJ AJ ”. Då fick jag den där blicken med huvudet på sne’ sen en lite fjäskig puss. BRA!
Fast sen…..JA, jag såg. Då kom den där ”illbattingpojken” fram. Då gick han lös på allt det där han inte fick göra. MED FLIT! Hallmattan, korgen, spring spring in i hallen JAAAA en sko, mattes jacka, handväska eller…. JAAA koppel… Morr morr, ALIEN (Matte svettig) – Efter artåndetusendegången så lyfte jag upp honom, pratade lugnt och stilla, viskade nästan. Klappade lite på go’magen. Sen strök jag honom över huvudet. Sen lade jag ner honom i knäet – fem minuter senare sov han.
Jo, men vi kommer nog få ett bra liv tillsammans…
Härliga bilder på lilltrollet ♡