Erik är iväg på kurs och har varit borta sedan i onsdags. Det är lite tråkigt att kajka omkring här hemma, men på något sätt har jag fått timmarna att gå. Ganska skönt att få ha bilen ifred också. Swish iväg med Beagleraketen till dagis och sen kan man ta det lite lugnt. Skönt att handla när man har bilen, bara stuva in och åka till nästa ställe. Jag har åkt buss så mycket att jag blivit van vid att handla efter tyngd snarare än produkt. Det kändes märkligt att tänka om. Stack iväg en sväng förbi Bauhaus också för att köpa värmeljus. De har de bästa ljusen. De brinner länge och släcker man dem, brinner de på samma sätt andra gången man tänder. Ingen skillnad på kvalité då. Tycker många ljus vi köpt förut har blivit sämre om man tänder samma ljus igen. Man har mycket tid i livet när man börjar analysera värmeljus.
Jag hittade också orkidéstänglar, sådana där plastiga. Jag är inte så förtjust i sådana men jag fick för länge sedan en glasurna av min dåvarande chef som skulle gå i pension. Den har stått på golvet i vardagsrummet utan funktion och det slog mig att där skulle man kunna peta ner två stänglar och liksom få ganska mycket stil på köpet. Jag och Maria Montazami, vi inreder vi!
Åskar har en slags hatkärlek till den där kohuden på golvet också. När han är på ”tonårshumör” och ska kriga med allt och alla, med grejer och möbler – då ska han vända hörnen på mattan och lägga sig och tugga på den, riktigt känna kossan i munnen på något sätt. Kanske kittlar skönt, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag INTE vill att den ska gå sönder. Vi kan ju inte ha den i klädkammaren i all evighet heller. Åskar SKA lära sig helt enkelt. #kännerattjagkommerattförloramengermiginte.
När han däremot är trött och har legat i fåtöljen först, då är kohuden en kompis. Det bästa man liksom kan hasa sig ner i och bara flyta ut över huden. Det är då deras färgkombinationer smälter samman. En kossa och en trött Raket kan vara ganska lika i nyanserna. Tur att Åskar har en annan ton, hade kanske trampat på honom annars. Det är lustigt hur samma matta kan vara ens fiende ena sekunden och ens bästa vän i den andra. Lite söt när han liksom bara hamnar pladask där.
Efter att ha kört iväg med Åskar till dagis onsdagsmorgonen och igår så bestämde jag mig för att faktiskt INTE åka till dagis idag. Bara känslan av att få sova lite med en liten rackare bredvid, avgjorde allt. Beslutet var fattat och det kändes bra. Så när jag vaknade i morse och tittade ut och såg snön yra utanför fönstret kände jag mig ännu mer övertygad om att jag fattat ett väldigt bra beslut. Detta var innan Åskar började åska.
Hela morgonen från det att vi gick upp sprang han omkring och pep och bet mig lite, i förbifarten, i knäet. Inte så skönt. Sen när jag skulle mota ner honom från sängen så hoppade han upp och bet mig i nästan. Han hade en min som för mig sade ”Petar du på mig en gång till så biter jag hårdare”. Läskig tiger verkligen. Han har fasoner den där. Det gäller ju att inte falla för den trubbiga Beaglen. Jag tog tag i hela kroppen och lyfte således ner den och puttade ut den. Han gav mig blicken ”Vafan, ska du bestämma jämt eller?” – Live with it!
Sen när vi varit ute och när Åskar fått mat gick han faktiskt och lade sig en stund. Ganska skönt. Jag dukade fram frukost och glodde lite på Netflix. Lugn och fint. Johanna sov fortfarande så det var ändå ingen idé att börja stöka runt. Men sen när han vaknade så gick vi på en längre tur i snön. Han älskar att vara ute och han är så duktig ute. När jag hade min förra hund retrievern, upplevde jag att det var som svårast ute. Att man inte fick kontakt och att allt annat var mer attraktivt än jag, men Åskar han älskar att lyssna och få nya kommandon ute. Han älskar att höra orden ”duktig kille”. Då kommer han skuttandes som en antilop fram till en och liksom sitter sen som en hermelin på två ben och bara väntar på godisbiten. Det är grejen, inte godisen i sig. Den slinker ner på en millisekund, men grejen att få belöning – Det ÄLSKAR Åskar. Idag tränade vi mycket och konsekvent på att ”Stanna det kommer någon”. Då ska Åskar på en given signal sätta sig. Det spelar ingen roll hur långt fram han är utan han ska bara sitta där och vänta in mig. Sen ska han gå ”här”, vilket betyder i min takt och bredvid mig tills jag säger ”varsågod”. Då får han göra som han vill igen. Det här funkar exemplariskt och det är jag så glad för. Varje gång det då kommer en cyklist, fotgängare är det skönt att kunna ”prata” med honom istället för att börja hala in kopplet. Lite svårare med andra hundar såklart, men vi tar några steg i taget.
Annars är det ju full fart hela tiden. Det ska nosas och det ska rullas. Sen ska man kissa tusen gånger och gärna femhundra gånger till lite längre fram. Sen ska man göra nummer två och sen kommer man på att det liksom rör sig lite till så då gör man nummer två en gång till. Det spelar ingen roll hur många påsar man har med sig när man går ut med Åskar. Det känns alltid som att det är för få. Ofta i slutet på våra promenader när Åskar blir lite trött, har han en tendens att mer gå åt sidorna än framåt. Det gör mig vansinnig, vilket har gjort att ett nytt kommando ”framåt” har börjat användas. Funkar himla bra och han drar iväg. Får en godis på vägen. Som sagt, ute är vi ett team. Inne är vi katastrof!
Vi gick förbi ett dagis också och där hade de satt upp en gullig skylt. Jag tänkte medan jag gick förbi att det där kunde lika gärna gälla Åskar. Kanske ska ha en sådan skylt vid ytterdörren och runt våra galler överallt? ”Åskar är snabb som vinden….”
När vi gått en bit till spjärnade Åskar emot och blev stel som en pinne. Plogbilen lät längre bort. Läskigt. Men han var lite nyfiken ändå och kunde inte låta bli att stanna och glo efter den, länge. Jag lät honom göra det. Hade ändå en varm jacka på mig.
Jag tog vägen hem genom skogen för Åskars skull. Han Älskar att få lite varierad terräng. Får man avsluta promenaden bland stenar och grenar är promenaden fullständig. Han skuttade hit och dit och tröttheten var som bortblåst. Ganska skumt ljus idag också med en antydan till sol, men ändå mulet. Snöigt men ändå vackert vintrigt.
När vi kom hem sen hade jag bestämt mig för att städa. Åskar är inte alls förtjust i att bli utgallrad och pep i stort sett hela tiden. Jag måste verkligen jobba med det här. Hatar när han gnäller, piper och skäller. När han sätter igång att skälla så vibrerar det i fötterna t.o.m. När han sätter igång med det ljudet är det som att inget annat funkar. Jag vet att man ska ignorera och jag vet att man inte ska bemöta med något, men när det känns som att detta skulle kunna vara en tortyrmetod i någon terroristhåla, är det svårt att vara lugn. Men jag försöker. Jag ger honom inte en blick och han får träna. Sen när han är tyst tar jag bort gallret och får en blängblick tillbaka. Suck!
Alltså man fattar inte hur mycket såpa det kan gå åt. Vi köper ändå stora dunkar, men nu tog den också slut. Är jag ett städfreak?
