Ska jag gå in i den där maskinen?

Jag som är ledig på dagarna ska väl inte gnälla om hur sömnen ser ut på morgnarna, men det är lite ryckigt. Först går ju Johanna upp tidigast. Då vaknar jag. Jag är vaken tills hon går. Inte så länge, men ändå vaken. Sen tar det ju en stund innan jag somnar om. Precis sådär lagom tills jag lyckats somna om, ska Erik upp. Erik ställer sin klocka och sen ringer den var 5e minut i en timme. Jättekul! NOT! Så, då har jag kanske sovit tjugo minuter efter det att Johanna gick och sen är jag då vaken i en timme innan Erik går upp. Är vaken när han duschar. Är vaken när han går runt och bara plockar ihop sig. Är vaken ungefär tjugo minuter till efter det han har gått. Varenda morgon säger jag till Åskar ”Man kanske ska gå upp?” Men jag är ju trött. Jag har liksom inte sovit färdigt än och Åskar bryr sig ju inte – Han ligger ju i vår säng. Han tänker INTE flytta på sig.

Så det känns lite fånigt när Åsa hör av sig på Messenger, och det plingar i hela huvudet, och hon frågar ”sover du?”. Då har man ju lust att säga ”Nämen nej då, inte sover jag!” – Men jag är så dålig på att ljuga och dessutom skulle jag undra vem jag gör det för och varför. Jag får väl bestämma själv? Men, lite konstig morgonrytm ändå.

Vi masade oss upp ändå vid tio då när Åsa hörde av sig. Ganska ok. Tog vår vanliga morgontur. Åskar är som en klocka. Man vet exakt var han ska göra vad. Det är skönt för då vet jag att vi har rutiner och att Åskar är trygg.

Lite kaffe och sen iväg på lite annorlunda rutt. Jag ville så gärna ge Gun-Britt en av våra flaskor med egengjord körsbärssaft, men glömde ta med mig sist jag var där. Nu har jag ju hennes nycklar kvar sen jag hjälpte henne med blomvattning så jag tänkte att jag tar helt enkelt med mig flaskan och förenar nytta med eh… nytta? Dessutom är det bra för Åskar att ta lite andra turer och inte bara få plöja runt i skogen helt ensam om all yta. Jag tänkte att går jag ner till stationen är det ändå lite stadsmiljö. Mycket folk, bilar och bussar. Trångt med byggen o.s.v. Det är nog bra för honom att lära sig att vara nära och lystra till kommandot ”här” lite oftare. Sen har han ju en tendens att stressa upp sig den lilla kroppen så ju mer påfrestningar desto bättre. Som jag har sagt hela tiden.

Vi drog iväg och i tänket hade jag även ”Kan jag få bära den här kassen utan att en Beagle hoppar upp och biter i den?”. På någon kurs har jag hört att ”om man kan gå med en soppåse helt obekymrat utan att hunden hoppar upp, är det godkänt…” Det gick finfint. Han började visa intresse, men sen röt jag ifrån ordentligt och markerade så sen försökte han inget mer. Mycket klok liten gosse!

När vi kom ner till stationen blev det som jag misstänkte en annorlunda miljö. Mycket folk och rörelse och förmodligen mitt i lunchrusningen. Precis där hon bor är det dessutom trångt att gå in i porten för att det är byggställningar mitt i. Åskar blev lite stressad, men jag sa bara lugnt ”Sitt killen”. Det gjorde han. Han väntade tills jag öppnat dörren och sen in. Läskig miljö. Det ekade konstigt och det luktade säkert annorlunda för en Beagle. Vi är inne, men inte hemma. Konstigt. Sen gick vi fram till hissen och jag tryckte på knappen. När hissen började låta, hoppade Åskar till och tittade på mig. Jag tittade på dörrarna bara och visade inte med någon min att jag uppfattat hans bekymrade blick. Sen öppnades dörrarna. Det var sådana där dörrar som rör sig från höger till vänster och öppnar sig själv – JÄTTEKONSTIGA! Men Åskar gick faktiskt kavat in och var inte så bekymrad. Han gnydde lite när hissen började åka uppåt, men det var inte så farligt. Lite mer nyfiken än bekymrad tror jag nog.

hisshiss2hiss3hiss4

Verkligen en ny erfarenhet och det var ju lite märkligt att man skulle in i den där och sen ut och sen in igen. Åskar har ju aldrig befunnit sig i en trappuppgång egentligen. Det var bra att vi gjorde den lilla turen idag.

Sen när vi gick därifrån tyckte Åskar att det började bli tjatigt med ”här” hela tiden och längtade säkert efter att få röja, men jag var bestämd. Man springer inte hur som helst bland mycket folk – SÅDETSÅ!

Han höll sig bra. Lite frustrerad över att inte få stanna överallt och lukta eller tugga på grejer, men sen, sen fick han springa av sig lite. Det var mysigt!

grasmys  grasmys2  grasmys3 grasmys4  grasmys5  grasmys6

Jag tror att jag nämnde det förra gången också, men tycker att det är roligt. Jag kommer ihåg en sådan där rolig historia som jag läste på nätet. Tror sidan hette ”Skrattnet” Den handlade om en jämförelse mellan att ge katter medicin och ge hundar medicin. När man beskrev kattens olika moment och instruktioner så var det en hel A4-sida med beskrivning. När det så kom till att tala om hur man gör med hundar, var det en mening,  ”Ge hunden tabletten, KLART!”

giggle

Precis så var det idag. Vi tyckte att det var dags för ännu en avmaskningskur. Såhär efter sommaren och i mycket skog så är det ju inte fel. Vi läste igår att han skulle ha tre tabletter om dagen och jag tänkte, ”Åh, vad har vi hemma att muta in den i?” Men idag tänkte jag istället. Alltså om jag bara lägger tre tabletter som några bitar i matskålen så tror ju han att det är ”vita godisar”. Testar! – A nom nom nom. Klart! Precis som jag läste. Stämde!

 

avmaskning2

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 18 =