Sitter

Med tanke på förmiddagens blogginlägg och som hade rubriken ”Baksidan”, kanske detta inlägg då borde heta ”Framsidan”, ”Solsidan”, ”Lite bättre” osv, men jag väljer ändå att använda en rubrik utifrån det jag tycker är viktigast att prata om – Oavsett om det kändes bättre på eftermiddagen eller inte.

Åskar var faktiskt extremt jäkla skitjobbig på förmiddagen och det slutade med att jag faktiskt slängde åt honom ett gäng tidningar som han kunde gå lös på så att jag kunde få en stund i badrummet. Tvätta håret, borsta tänderna i lite mer lugn och ro.

Ni anar inte hur många bitar det kan bli

Lite senare dök Åsa upp, min Åsa vad skulle jag göra utan henne. Det är så mysigt när hon dyker upp, när man får bli vanlig människa igen. Efter två veckor har jag nästan glömt bort att klä mig anständigt. – dessutom hade hon med sig några tepåsar! Tack ÅSA! Love U

Eftermiddagarna är oftast mycket lättare än förmiddagarna. Förmodligen en kombination av mycket. Jag är lite piggare, Åskar är lite tröttare. Jag har faktiskt orkat med att vara pedagogisk, glad och trevlig resten av dagen efter bakslaget i morse. Det gör susen att skriva av sig.

Jag gick iväg med Åskar och tänkte att vi skulle ha en liten stund med kopplet. Jag vill nog att vi ”nosar” lite på ämnet en stund varje dag. Det behöver inte vara så pretentiöst eller seriöst, utan mest för att han ska vänja sig och att jag kan ställa lite krav för varje gång. I Åskars värld är det han som bär på kopplet i munnen och jag får följa efter – Vi är inte riktigt överens där än, inte heller när han drar iväg utan koppel. Tur att inkallningen sitter!

Att lägga in sittmomentet vid inkallning känns ju smart. Åskar är väldigt lyhörd över ordet ”BRA” och ”KOM” så när han nu springer allt han kan så testade jag med att inte med en gång ge honom godiset, utan krävde istället att han skulle sitta. Jag sa inget – Men han fattade ju direkt. Nästa gång jag ropade på honom var han precis lika glad och satte sig direkt. Galet begåvad hund – Eller för att kontra från morgonens gnäll på mig själv kanske jag också är galet begåvad, väljer att tro det!

Vi var trötta sen, Lilleman och jag. Jag körde igång robotdammsugaren Herman och gick upp på övervåningen. Jag och Åskar satte oss i soffan. Han kröp upp, gosade, bökade, slickade och bet lite. Sen hör man det där trygga grymtandet innan sömnen tar över.

Det är då, precis de stunderna man fattar vad man håller på med – Det här är livet!