Puh, pust och stön – Klockan 2.30 upp igen. Jag vet, jag säger det i varje inlägg men det är liksom en stönig början på dagen och vad är en blogg till för egentligen? Inte bara berätta hur mysigt och romantiskt allt är, utan kanske få skriva av sig om att livet är pest vissa tider på dygnet. Men, han somnar åtminstone om med en gång. Det är ju positivt.
Vid 6.30 får vi (läs jag) vår (läs min) belöning till slut, plötsligt bara händer det. 6.30 studsar en Lillkropp upp och ner vid min sida av sängen. Drar med klorna i madrassen och gnyr – Han vill ut! YES, vi har varit så duktiga känner jag (läs verkligen vi). Åskar talar om att han vill ut. Erik går ut med honom och jag känner mig så glad. Blev en härlig start ändå. Dags för trisslott? Nu är det en vecka sedan någon olycka hänt inne. Det är ju galet bra. Yiiiiieeeeiii
Igår när jag var ute på restaurang på kvällen tog Erik med sig Åskar på styrelsemötet som Erik skulle gå på. Det gick tydligen jättebra. Han fick med sig ett tuggben, kossan och filten. Han hade varit en exemplarisk gosse. Så skönt att ha en sådan trygg hund – inte stressa runt hela tiden.
På fredagar brukar jag normalt försöka röja undan, städa lite. I normala fall när man ”bara” är hemmafru är ju det en baggis att städa runt, vika tvätt o.s.v. Men med en liten en som är överallt och på hela tiden, kan det kännas omöjligt att alls få något gjort. Jag bestämde mig idag för att faktiskt kolla igenom ett av köksskåpen. Jag visste att där finns saker som man använder, inte använder och kanske inte ens vet vad det är och varför det ens finns där. Jag började med att torka av luckor och bänk i hela köket så att grunden kändes klar. När jag satt på golvet fick jag sällskap. Jahapp, bara att fortsätta med liten i knäet. Han trivdes bra och det gick ju att städa ändå, fast man tycker ju att han kunde hjälpa till istället för att bara mysa.
Tur att sport-bh:n hindrar delar från att ramla ut – Bjuder på den!
Det blev jättefint i skåpet och lagom klart tills Lena kom över på fika. Jag hann precis göra i ordning kaffe åt oss. Åskar tyckte att Lenas fötter var spännande och mysiga att tugga på. Tror jag det, det var ju nya fötter. Våra gamla fossingar är ju inget roliga längre. Tack Lena för en härlig stund och för att du lånade ut dina fötter.
När Lena gått tog jag med mig Åskar upp på övervåningen så dammsugaren kunde gå lös nere. Jag hade någon slags föreställning om att Åskar nog var trött nu och kunde somna i soffan så att jag i lugn och ro kunde ägna mig åt lite bilder och blogg – ELLER HUR! Då vaknade röjar-Tarzan. Fram och tillbaka, hit och dit och varför inte hela huvudet ner i blomkrukan. Till slut bestämde han sig för att attackera mig och datorn, men mitt i där någonstans, mitt i mullret och galenskapen som pågick, tog Åskar slut. Bensinen liksom hostade. Han kurade ihop sig precis på mig och datorn så jag fick anpassa mig lite. Det funkade ju, men jobbställningen blev lite annorlunda.
För att vara fredagen den 13:e känner jag ett förvånansvärt lugn. Känns bara skönt ATT det är fredag, inte vilken sort!