Nu var det ju galet längesen jag skrev något, men som jag har sagt så många gånger förr. Det ska verkligen kännas någon mening med att skriva. Jag vill verkligen ha något att säga. För mig handlar inte skrivandet i sig bara om att producera bokstäver. Finns det ingen känsla så finns det heller för mig inga bokstäver. I och för sig om jag bara skulle koncentrera mig på att rapportera Åskar så finns alltid ganska många bokstäver – STORA!
Så kom då hösten med sin gråa ton. Vi har ju varit bortskämda ganska länge med solljus, gult ljus och orange färger i glittrande prakt. Idag var det verkligen motigt att ge sig ut men har man hund är det ju inget val. Har man dessutom en Beagle och sen Vrålapa på det – Ja, då är det nästan en fröjd att ge sig iväg ut. Herregud vad han kan leva om. Idag hade grannarna dessutom visning på sin lägenhet och inte ville väl jag minimera intresset p.g.a. vrålande själ uppifrån. Kan höra hur de tänker de stackars spekulanterna ”Nej men herregud, här kan vi inte bo. Det bor en Vrålapa däruppe…”
Lite roligt med våra promenader nuförtiden. Jag kollar först upp mina Pokemóns, gymmet och det är liksom det som styr färden. Vilket gym kan jag lägga in en av mina på? Idag fanns det stora möjligheter såg jag så vi gav oss iväg. I början, för ett par veckor sen, när jag stannade och skulle ”gymma” var Åskar ganska svår och krånglig. Han hoppade upp på mig, skällde och bet i kopplet. Eller så hoppade han allt vad han kunde åt ena sidan för att få mig i obalans. Nu när vi stannar, ställer jag mig på kopplet. Åskar hoppar lite hit och dit, men sen liksom sätter han sig bara. Han har resignerat totalt. Han vet att det tar lite tid att ”kriga” fram den där platsen. Han går så långt han får, sitter, går lite till åt andra hållet, suckar lite, gäspar. Sen bara sitter han tills jag är klar. En fantastisk utdelning på passivitetsträning fick vi. ”Mamma säger att vi ska sitta här och jag vet hur det blir. Hon vinner, lika bra att sitta!”
Nu dessutom har vi (vi? Som om Åskar bryr sig?) plats i tre gym, vilket betyder att vi får lite mer pengar om vi får vara kvar. En hel vetenskap, men börjar lära mig och börjar förstå mina Pokémons också, vad de är bra på. Ja, jag är lite nördig – Men det är kul och då fortsätter jag!
När vi är ensamma Vrålapan och jag, förlåt – Åskar och jag, försöker jag gulla så mycket som möjlighet med honom. Det är som med barn, helt plötsligt behövs man inte längre eller så är man bara en som matar. Jag behöver honom runt omkring mig, annars är jag halv. Vi har ju haft det lite trassligt i familjen under en längre tid och situationen har gått upp och ner. Nu är det mest ner faktiskt och jag är lite sliten självkänslomässigt. Det är skönt då att ha en individ hemma som inte ifrågasätter ledarskapet och som älskar en villkorslöst oavsett. Det är skönt att se snabba resultat på det man jobbar med utan att få så mycket gapande tillbaka. Åskar gapar visserligen, men han är ju bara tonåring. Alla tonåringar gapar. Det han gör sen när allt är bra, det är att ge otroligt mycket kärlek tillbaka som ett kvitto på att det vi har gapat om är ok, det var bara en liten grej. Att få vara den bästa i mycket för Åskar känns magiskt. Jag märker att han älskar att ha mig nära. Husse är bäst i många lägen, men när det kommer till kärlek och gos – Då är det bara mamma som gäller! (Ja, jag skryter lite)
Tiden går så fort. Vi är redan inne i mitten av oktober nästan. Vi har faktiskt fortfarande lite skörd att ta hand om på terrassen, men snart handlar det nog om att packa ihop uppe i vår oas. Man kan inte förstå att vi suttit där varje dag i ett par månader och att det nu ska dröja nästan ett halvår innan man kan sitta där igen. Det är nästan som en sorg för mig. Jag älskar mitt tillflyktshål och lugnet. Om jag nu vill fly igen, vart ska jag då ta vägen? Vi har några chilis kvar som vi ska ta. Sen tror jag att det eventuellt kan dyka upp några fler tomater, men det kan vara lite för kyligt. Vi hade faktiskt en liten sittning på terrassen förra helgen med lite sol. Tyvärr passade de på att använda tredje banan på Arlanda så man hörde ju knappt vad man tänkte. Då passar det bra att ta fram flygplansboken och läsa om alla flygplan.
Den här bloggen heter ju Åskar, men det är ju svårt att inte prata om annat som händer i livet när man ändå är på gång. Skulle jag bara prata Åskar så är ju han ganska enkelspårig. Det var skillnad första året som vi hade tillsammans, där utveckling sker varje dag. Nu är det ju ingen skillnad på dagarna. Den enda skillnaden är vid vilken tidpunkt han ska vråla, inte om. Det är ju inget spännande att skriva om varje gång.
Det händer mycket i USA också. DET känns bättre att skriva om just nu. Tänk att sonen fått en lägenhet, tänk att sonen gift sig, tänk att sonen gift sig i USA, tänk att sonen är 26 år. Hm, alltså det är mycket man inte kan smälta ner riktigt. Det bara är så. Jag kan aldrig förstå att han inte är hos mig, att han inte behöver mig. Jo, det gör han kanske. Det kanske inte ger uttryck på samma sätt, men jag märker ändå att han ibland ger mig en tanke, inte bara när han behöver pengar. De har fått en lägenhet och äntligen ska de flytta hemifrån. Känns magiskt. Jag kommer ihåg hur det var när man själv flyttade första gången. Det pirrade liksom precis överallt. Så full av förväntan av hur hela livet ska se ut efter detta. Orden som kom fram var vuxen, ansvar och betala räkningar. Det var jättekonstigt – men mäktigt. Jag hoppas att de kan använda sig av all den erfarenhet de redan fått på vägen och göra något bra av det. Jag vill gärna snart komma och hälsa på. Att få en lägenhet i en liten ort i USA är stort. Inte så enkelt. Jättebra jobbat.
Jag är otroligt stolt mamma till Fredrik. Han hade det förfärligt kämpigt i sina tidiga år p.g.a. funktionshinder. Vi hade inte alltid samma bild av hur livet såg ut och framförallt inte hur hans liv såg ut. Han kände sitt liv och jag såg hans liv, men jag förstod inte alltid. Klart att det blev olika åsikter. Jag såg vilka problem som skulle uppstå. Han såg vilka problem han hade. Han kände sina problem. Jag hade inte alltid förmågan att förstå hans problem. Nu idag känner jag ändå att vi har nått någon slags helhet. Där han förstår att jag inte alltid kan se och att jag alltid förstår att det är saker Fredrik upplever som jag måste respektera och inte kan se. Vi har kommit så långt och jag hoppas att vi bara kommer närmare – trots att avståndet aldrig varit längre, behöver man inte vara fysiskt nära för att vara nära. Jag älskar dig Fredrik (och vägrar att kalla dig för Aisen mer än när jag taggar dig på Facebook)
Sen var det ju det här med att byta jobb. Hela processen innan, att gå på intervjuer, jobba samtidigt på ett jobb man inte trivs på, gå på nya intervjuer – Gjorde ju att jag var ganska sliten ett tag. Det tärde ganska rejält att komma hem vid sex på kvällen, äta och sen sätta sig och fortsätta jobba. Jag satt nästan varje kväll fram till åtta på kvällen. Galet. Men det gav ju frukt. Det funkade. Jag trivs faktiskt väldigt bra på Skolverket där jag nu arbetar med samordning administrativt. Jag arbetar också lokalt med ”vanligt” administrativt stöd på avdelningen, men det är skönt att ha ett sammanhang på hela myndigheten också.
Vi är fem stycken som ska få ihop rutiner och försöka få myndigheten att komma närmare lite enklare vägar, mer effektiv lösning. Vi får se om vi lyckas. Jag trivdes ju inte så väldigt bra på Trafikverket som konsult, men det hade egentligen med konsultrollen att göra. De människor jag lärde känna där, värdesätter jag däremot stort. Jag försöker att få till några träffar då och då och blir så glad när vi kan träffas. För några veckor sedan lyckades jag och Charlotte få till en träff och sen också ”gänget i hänget”. Så underbart att få sitta ute och bara snacka och skämta som vi gjorde varje dag på Trafikverket. En underbar kväll på Kungsholmen på tapasrestaurang. Älskar er! <3
För ett par veckor sedan åkte jag iväg också med Skolverket på avdelningsdagar. Maria, det heter avdelningsinternat. (Internt skämt) – Änyway! Det var jättebra för mig att åka iväg såhär en månad efter jag har börjat arbeta. Jag lärde känna väldigt många av de jag arbetar med på ett annat sätt, vilket underlättar det jobb jag ska försöka utföra alla de andra vanliga dagarna. Vi fick bo på Hesselby Slott också. Jättefint. Jag kan verkligen varmt rekommendera det stället. Vad jag har förstått fick jag inte ”Kändisrum”, men det var verkligen helt ok ändå. Jag hade lite problem ändå med bara spotlight-belysning. När jag skulle sminka mig blev det som en skugga över kinden och jag kom på mig själv att måla flera millimeter ovanför än jag tänkt mig. #ilandsproblem.
Det roligaste jag kommer att ta med mig från det här stället är INTE att vi hade en rolig kväll, INTE att maten var god, INTE att diskussionsämnena var väl formulerade, INTE att miljön var vacker (det var den också) – Det jag kommer att ta med mig var att Anna och jag på fikarasten tog över ett pokémongym utanför. Vi krigade tillsammans. Hon i fikarummet och jag utanför
DET var magiskt! HAHA… Boomshakalak!
Nu i dagarna är det cancerdagar igen. Hela Facebook är fullt av hjärtan. Ja, hjärtan som man ska lägga på sin tidslinje o.s.v. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Vem hjälper jag genom att lägga ut en bild på min tidlinje, en emoji. – Ingen? Ja, jag visar min medkänsla och förståelse men forskningen lär ju inte gå jättelångt vidare tack vare att jag publicerar ett hjärta. Jag kände mig faktiskt ganska nöjd när jag istället slängde in en hundring på Cancerfonden. Sen köpte jag även ett hundsmycke på samma gång för att hjälpa hundar i USA. Det kändes bra. Ska försöka hitta något liknande i Sverige också. Har man några kronor, räcker det ganska långt till något, eller någon annan. Mamma i himlen hade nog behövt lite mer forskning.
Nu är det väl dags att sluta. Jag har ju skrivit mer än jag gjort på hur länge som helst, men det finns så många tankar och så många känslor som behöver bokstäver. Det är svårt när man ibland inte kan prata om saker med rätt människor. Man känner sig hämmad på något sätt som proppar igen en. Det är inte sunt och saknaden av att få släppa ut på rätt ställe är stor. Så, ni får helt enkelt stå ut.
Avslutar den här gången med en liten matbild från vår fina Tapasknytis i helgen. Mysigt gäng med massor av mat. Jag har fortfarande lite mat kvar som jag kan mumsa på nu när jag är lite gräsänka.
Sen ska jag försöka att inte oroa mig för att jag ska skjutsa Åskar till dagis imorgon och på tisdag. Jag vet, det är inget konstigt – Men infarten och indirekt då utfarten är SKIT!
