Jag pratade med Rosis i förra veckan (eller veckan innan) i telefon och hon var lite bekymrad över att de skulle iväg en vecka men ännu inte hade hundvakt åt Åskars brorsa Bärsa och kusinen Chili. Äntligen, tänkte jag – Äntligen kan jag få betala tillbaka för alla gånger de ställt upp för oss med Åskar. Jag kunde lugnt tala om för henne att jag minsann var ledig hela veckan och gärna tar hennes hjärtan. Jag visste ju också att den som skulle kunna ställa till mest oreda, inte var hemma. Åskar skulle ju gå på dagis. Ja, jag menade den lilla odågan ja.
Så kom de indimpandes på lördagskvällen. Det blev såklart till en början fullt ös. De trefärgade, och för en ovan, likadana Beaglarna for omkring överallt. Chili som är en dam och lite äldre var inte lika pigg på att härja, men ville gärna tala om hur man uppför sig. Det är hennes roll. För det mesta då skälla på Åskar såklart. Det får man väl säga att hon med all rätt har fog för.
De här hundarna är vana att spendera hela dagarna ute på gräsmattan och vi är glada för det. Vi älskar ju själva att vara ute. Det tog inte lång tid för hundarna att även uppskatta vårt uteliv om än lite mindre yta.
Lite roligt med trappen. Vi har aldrig upplevt att Åskar tyckte om att vara i just trappen, men de här hundarna verkar tycka att det är en bra plats att ha utkik på. När vi springer upp och ner är det ju smartast att vara lite mittemellan. Åskar rusar hellre efter. Ner till köket, upp till terrassen, ner till köket, upp till terrassen. Ibland kan man nästan höra honom sucka ”Oh no, nu ska de ner igen”
Det var nästan lite E4an av hundar i trappen helt plötsligt. Lite jobbigt när brickan skulle bäras med glas. #ducka!
Vi har haft en fantastisk första helg med dessa ljuvliga. Åskar och Bärsa kan vara lite röjiga men vi bryter med en gång istället för att vänta. Vi vet att det ”börjar med gråt och slutar med tandagnisslan”. Precis som med barn. Först är de kittliga och busiga och sen helt plötsligt slår de ihjäl varandra. Med våra brorsor gör det ju inte saken bättre att båda i de lägena tror att de bara har en liten kropp, men att de i själva verket är två Rottweiler. Vi går ju inte på det, men börjar de ute kan ju folk lyfta på ögonbrynen över ljudet som kommer ut ur dessa tillsynes gulliga Disney-hundar. Det gäller att ha respekt såklart, men man får inte vara rädd. Man måste gå in och ta tag i dem i sidan eller i nacken, lyfta bort den ena från den andra. Vänligt men bestämt. Jag har lyckats höja rösten lite och fått dem att titta upp och bryta, men just för tillfället har Erik fått agera medlare om de behövs lyftas undan, eftersom jag har målat nya naglar och de ryker om jag måste ta tag i pälsen.
Vilken bimbo jag kan vara ibland.
De verkar trivas precis överallt och sover mest. De här är ju äldre än Åskar och har mognat väsentligt mer. Bärsa är bara åtta månader äldre, men mentalt känns det som flera år. Åskar ska ju bita överallt. De här två bryr sig inte ett dugg om det. Rosis och Peter får nog lappa ihop korgen de hade med sig lite. Åskar smakade lite på den.
Lite skillnad är det också på promenaderna. Åskar är van vid mina Power-Walks och är van vid ett väldigt högt tempo. Sen är det ju faktiskt min intention att han en gång om dagen också ska motioneras. Trava lite och få upp pulsen. De här två godingarna jag har hemma nu när Åskar är på dagis, de liksom lufsar fram, stannar, strosar, luktar och sen bara STÅR de. Jag blir GAAAAAALEN. Man får mana på lilla damen. ”Kom då, galopp, galopp” I slutet av veckan då jäklar ska det vara en helt annan hastighet på de här promenaderna. Det ska jag nog se till.
Nu har de sovit hela dagen och jag nästan går fram och kollar om de lever. De följde med mig upp en stund på terrassen när det var sol. Sen gick de ner med mig när det började regna. De sover och sover.
Verkar trivas bra i sovrummet också. Vi försöker stänga ute dem så länge det går på natten. Vi får ju nästan inte plats. Jag tror att det är Åskar som till slut gnäller om att vilja komma in. Då får alla komma in och rummet blir fullt av kärleksfulla Beaglar.
De kan verkligen vara bedrövliga, men när de är bedårande är de verkligen BEDÅRANDE!
