Det har gått några veckor sedan jag satt här och skrev. Självklart skulle jag vilja skildra oftare vårt liv tillsammans, men tiden är knapp nuförtiden. Jag trodde aldrig jag skulle känna så. Jag har alltid haft för mycket tid kvar i min vardag. På jobbet förut hade jag sällan något viktigt att göra som tog tid. Jag satt och surfade på datorn eller hjälpte till lite här och där. Ingen som egentligen tog av min tid på något sätt. Där och och då kändes det fruktansvärt att aldrig någon behövde ta av min tid. Nu när alla vill ha av min tid har man lust att säga ”Alltså HALLLÅÅÅÅÅ, jag då? När ska jag få ta av min tid?” Det där med att livet är som en ketchupflaska och att allt kommer på samma gång känns igenkännande just nu. Men, hellre att någon behöver mig och att tiden tar slut än att gå omkring och fråga sig ”Varför finns jag här?”
Igår när Erik hade varit ute med Lillkroppen kom han hem i ett stort enda ljud. AAAAAOOOOOOOOOO, AAAAAAAAAOOOOOOOOOO, AAAAAAAOOOOOOOOO. Jag frågade Erik vad som stod på. Erik flinade och berättade om en tik som gått framför Åskar. Som den där sången om Kristina, ”Han mötte en flicka, de var så kära i varaaaaannnnn….” Stackars Åskar. Det liksom skar i honom och han sörjde sin flicka. I en lång stund sjöng han för oss. I en lång stund tyckte vi också att han var ganska söt. Sen ytterligare en lång stund senare tyckte vi inte det längre.
Saknar min tjej! – (Film)
Idag åkte Erik iväg på Friluftsmässan i Älvsjö (eller vad den heter). Raketen och jag är själva hemma. Åskar är odräglig och vansinnigt jobbig. Piper och har sig. Jag var ute vid 9-tiden och tänkte, ”nej, jag går inte ut igen förrän vid 12 – När JAG planerat det”. Jag höll det, men fick såklart stå med en vansinnigt intensiv protesterande Beagle. Hoppade hit och dit och fram och tillbaka, på dörren, upp på burtaket. Några tuggpinnar och tjut senare gick vi till slut ut. Skönt att slippa den bedrövligheten.
Vi tog Antuna-rundan. Det gjorde Åskar gott att få komma ut och skaka av sig depressionen. Han flög fram i leran och jag såg med en gång framför mig vad jag ska göra när jag kommer hem. Tvätta Beagle! När vi så kom ut på lilla vägen mot Antuna Gård var vi tvungna att stanna till för lite längre fram stod två stycken personer med en vacker vit häst. Jag stannade Åskar och visste inte riktigt hur jag skulle göra så jag ropade ”Ska vi gå förbi, eller går ni?” De svarade att det inte var någon fara och att de skulle gå vidare och vi bakom. Ja, det var ju bra för dem, men Åskar ville ju gärna leka med den fina vita hästen så han lade an växel nummer tio och drog iväg.
Jättejobbigt blev det och det var ju en ganska lång bit som vi var bakom hästen. Det blev både ett PW-pass och ett styrketräningspass på samma gång.
Vill leka med fin vit häst – (Film)
När solen skiner såhär så får man andra känslor. Tanken på att våren är här och att sommaren är nära gör så att det liksom spritter i kroppen. Både för människan och hunden antar jag. Skillnaden är väl kanske att när människan luktar på våren känner hon gräsdoft, soldoft, smältande grusvägar-doft, lite skit-doft, sommaren är nära-doft, Oj, vad solen tar-doft. När hunden luktar på våren finns ett fokus. #VARÄRTIKEN? Kände på det idag när det bara skulle vädras i luften, i marken, i sidan, bakåt. Jobbigt! – Vi liksom luktar på våren på lite olika sätt helt klart.
För några veckor sedan när jag var på intervju i stan tog jag en promenad längs vattnet vid Norr Mälarstrand. Det var en sådan vacker dag och dessutom min sista som ”hemmafru”. Sådana härliga dagar gör att man orkar med ganska mycket annat. Stockholm är också en av de vackraste städer jag vet så jag utnyttjar den här kanalen att få lägga ut lite bilder på Stockholm när staden är som vackrast.
Idag kom också fina vänner över på terrasshäng. De har inte sol på samma sätt som vi, men jag hoppas och tror att de kommer hit för att umgås med oss också. Jättetrevligt blev det. Lite gott att dricka och varsin stol i solen. Det är häng det! Tack Johnny och Lena. Så mysigt!
Åskar älskar sitt dagis. När vi ska åka piper han det där otåliga pipet. ”Ska vi åka nå’n gång-pipet”. Han flyger ner till bilen. Sen när vi börjar närma oss så piper han till igen för att tala om att ”Jag vill verkligen att vi ska vara framme nu” För att vara på den säkra sidan så skäller han också några meter innan avfarten – #ifallminakompisarintevetattjagärhär
Åskar kan faktiskt verkligen vara galet jobbig på kvällarna. Vi försöker verkligen att aktivera honom någorlunda under dagen/kvällen för att han sen ska tycka att det är ok att bara gå och lägga sig en stund, men vissa kvällar är han sådär ”Näe… jag tänker INTE gå och sova”. Här om dagen var han sådär trubbig. När vi satt där som bäst och tittade på tv så höll Åskar på, ja bara höll på. Från det ena till det andra. Sen blev det liksom disco i hela vardagsrummet. Tänt, släckt, tänt, släckt, tänt, släckt. Beaglen hade hittat knappen på golvet till lampan. Vad fort det ändå går att lära sig sådant där, varför inte lära sig att stanna, sitta, gå och lägg dig, tyst. Konstigt.
När jag hade min förra hund, Moses. Hade jag problem med allergi. Kvalsterallergi. Jag inbillade mig att problemen handlade om kvalster i första hand eftersom jag inte hade hundallergi eller pälsallergi. När Moses gick bort förbättrades mitt tillstånd avsevärt och jag förstod då att han måste ha burit omkring på mycket av det som jag var allergisk mot. Såklart, solklart såhär efteråt. Två år efter han gått bort hade jag knappt problem alls, men sen när vi ”blev med Åskar” kände jag att det sakta men säkert kom tillbaka lite. Jag började ta tabletter var tredje dag. Nu när jag börjat jobba igen har det eskalerat totalt. Svårt att andas på morgnar och mer snorig. Jag tror att det handlar om min kontorsmiljö också i fleximiljö. Heltäckningsmattor, tygstolar, avskärmning i tyg och gardiner. Allt detta som en trigger tror jag. Jag tror Åskar är den stora anledningen med nya kvalster och hudavlagringar i hans päls. Kontoret blir en belastning just för att jag redan är belastad. Trist. Dessutom börjar jag se olika utslag i ansiktet. Det där med syresättning o.s.v. Jag märker av det och jag har börjat med full medicinering igen – Trist, men ställa krav på arbetsmiljö som konsult känns helt borta. Bara att härda ut och försöka få det att funka bättre.
Ja vi får se när jag skriver nästa gång, kanske till sommaren? Efter semestern, innan?
Who knows?