Åskar var ganska bökig i natt. Han vankade fram och tillbaka, kissade lite på golvet. Fick hämta honom några gånger. Precis som jag gick där och skurade och städade skedde en galen attack mot min stortå. AJ! Det kändes inte riktigt som att tålamodet var detsamma kl. 2 på natten som 2 på dagen.
På morgonen har vi tränat lite valpapportering, ja alltså inte apportera valp, utan repknut Han är jätteduktig. Hans små skutt är så gulliga och sen hoppar han ovanifrån ner på knuten, som om att den skulle hoppa iväg annars, som en stor spindel med höga bakben. Sen full fart tillbaka med viftande svans. Det där kan man göra om och om och om och om……
Åskars rutin när han blir trött är att gny lite, klättra på mina ben och sen få ligga i mitt knä tills jag lyfter över honom i korgen. Hans språk är väldigt tydligt. Nu kanske det inte är så bra att vänja honom vid att få 100% kärlek om man gnyr lite, så jag var lite hårdare mot honom idag, med betoning på lite. Jag gav mig ändå inte. Han fick ligga på filten under min stol istället. Det accepterade han till slut. Sen tycker jag, och då får ni säga vad ni vill, att man måste få skämma bort en sådan här liten krake med kärlek. Så det så!
Den största glädjen av alla på dagen kan man ju tro är mat, eller leka med knuten kanske, godisbollen? – Nej, den totala glädjen infinner sig precis när han kommer in och ser mattes tofflor stå där. Han hoppar upp i luften, griper tag i en toffla, springer det snabbaste han kan och sätter sig precis mitt under sängen, där jag inte kan nå honom.
Hur lär de sig det?
