Vilken härlig morgon. Gnistrande kallt och strålande sol. Vi vaknade vid 10-tiden, ja vi gick och lade oss kl. två på natten så det var helt ok. Åskar bemödar sig inte nämnvärt på mornarna. Han tar inga som helst initiativ till att vilja röra på sig varken från ena sidan av sängen till den andra eller hoppa ner. Han brukar ändå märka när någon av oss har vaknat, när vi själva knappt fattat det. Då lägger sig Åskar på rygg och ålar fram och tillbaka och vill bli klappad på magen. Sen ställer han sig upp, skakar och attackerar någon av oss med pussar. Ganska ok morgonhumör hos en annars så ganska trubbig Beagle.
Som vanligt går Åskar och jag ut på morgonen, men tålamodet hos Beaglen är bristfällig nu när man måste ta på sig så mycket kläder. Han gäspar det ljudligaste han kan, biter i snörena till kängorna så att man måste knyta om. Han hoppar upp mot en och liksom dansar på två ben runt om i hallen och samtidigt försöker han hugga tag i muddarna på jackan. Det är ganska svårt att få processen att gå fortare, men Åskar verkar inte riktigt ha att koll på detta. Det är ett under att man ens hamnar ute till slut. Jag vet aldrig riktigt hur det går till, men till slut är vi ju där – Äntligen!
När jag kommer tillbaka igen, får Åskar mat. Lycklig kille som sitter fint och väntar och väntar. Han har börjat snåla med blicken och jag ställde idag lite större krav på honom. Då tittade han upp ordentligt men tittade liksom som bredvid mitt öga, som maken gör när han inte är intresserad av vad jag säger – Alltså dissad! Jag krävde igen att han skulle titta på mig och då tittade han upp mot mina ögon och kanske snett upp mot andra örat. Inte heller helt ok. Nej, det var bara att vänta, kräva och framförallt VINNA! Jag lyckades till slut och med en dregelsträng ända ner till golvet fick han till slut sin mat. Grattis!
Vi fick också frukost. Jag hade tagit fram ett recept på våfflor. Tänkte att det kunde vara mysigt för oss på en lördagsmorgon att få lyxa till det lite. Det är inte så lätt att variera sig med vår nya livsstil LCHF så man måste vara mer påhittig och komma med nya inslag. Det är lätt att det blir enahanda och man bara trycker i sig fett. Våfflorna var verkligen supergoda. Det var annorlunda och bären kändes fräscha. Nästa vecka däremot ska jag försöka att äta mer ”strikt” LCHF för att boosta kroppen lite.
Vi tog en lång morgon vid köksbordet idag. Så mysigt att bara hänga ihop. Man behöver inte prata så värst mycket om någonting, men att bara kunna vara tillsammans i samma rum är mysigt. Erik läste DN och jag kollade i telefonen lite, spelade lite spel och kollade på skidor. Lite allt på en gång. Tog en våffla till, njöt! Så kan en morgon också se ut. Det gäller att putta in lite glädje och avdramatisera. Så enkelt men ändå så totalt innehållsrikt och vårdande för själ och äktenskap. Jag älskar våra stunder ihop. Vi är bra på att hitta det där meningsfulla utan att behöva uttrycka så mycket, bara finnas i stunden. Det heter väl ”Carpe Diem, Fånga Dagen, Seas the day, Live in the moment” – Lite klyschigt kanske, men jag förmedlar bara hur jag känner.
Sen tog vi den där promenaden också som är obligatoriskt en dag som den här. Helst kanske vi skulle velat åka skridskor, men isen är inte riktigt preparerad på Norrviken än och vi hade ingen tjej hemma som kunde passa Åskar. När vinden är krispig, snön är kristallvit och himlen knallblå, känns allt magiskt. Dessutom blåste det inte heller så kylan blev inte kyligare. Lager på lager och ut i vintern. Naturligtvis med samma procedur som på morgnarna med Beaglen. Ja, det tar alltså dubbelt så lång tid med med alla kläder och hängande och bitande hund. Suck!
Jag inbillar mig att Åskar på något sätt ser, känner fler spår när det är snö. Vi får ju en hint om vad som försiggår i hans nos och huvud nu när vi ser alla spår själva, men tycker att han far iväg mycket mer nu än när man bara har barmark. Kanske är det en kombination nu när han dels ser harspåret men också kan trycka ner nosen. Jag har verkligen ingen aning hur det funkar, men Beaglen är galet intensiv. DET går jag på! Eftersom Erik aldrig tar fram kameran och fotar var jag ju tvungen att ta en selfie i kylan.
Jag tycker att vår unga herre ändå mognar. Jag kommer på mig själv med att det mesta känns mycket enklare. Jag ignorerar allt som oftast nu Åskars olater och han slutar med dem. Det funkar! Jag bestämmer vad som är ok eller inte. Det är inte ok att gnälla efter husse när han gått – Ignorera. Det är ok att få hoppa upp i mitt knä när man är trött. Det är inte ok att bita i hallmattan när man har tråkigt, säga till – Ignorera. Det är ok att vilja få en tuggpinne i alla fall om man har svårt att låta bli mattan. Det funkar. Vi avdramatiserar Åskars pipighet och hans sätt att vilja sätta oss på plats, att skälla. Det händer mer sällan nu när man är lite mer medveten om vad vi gör och varför. Nu vill Åskar mest bara vara med när vi går upp i vardagsrummet. Han lägger sig direkt på mattan och tuggar på ett märgben eller någon annan leksak. Han härjar inte på samma sätt och jag är glad för det. Det blir inte lika mycket jobb med bebis längre, snarare en härlig tillvaro med en ung herre. Känns jättebra!
När kvällen blir äldre hoppar han i regel upp i soffan hos någon av oss. Han väljer mig oftare nu än förut. Husse är bäst, men matte är inte så tokig. Sen har han upptäckt min filt i soffan. Om man liksom ”korvar in sig” där i hålan som uppstår, då är livet perfekt tycker den livliga Beaglen.
En kaxig och framåt raket på dagarna, men på kvällen – Då vill man vara med ”Mamma”
