En liten olycka

Erik: ”Var är Åskar?”

Jag: ”Han gick efter dig!”

Erik: ”Jaha, då har jag stängt in honom i badrummet. Jag går och släpper ut honom!”

Jag: ”Fint!”

Den där lilla kroppen slinker in precis överallt och även om man tror att man har full koll på var han är så är han ändå någon annanstans. Jättemärkligt. Ju bättre vi är på att klippa klorna desto mindre hörs han ju på stengolvet också.

Det är himla jobbigt med det här valpbitandet hela tiden. Jag försöker verkligen att inte bli förbannad men det gör ju skitont när han får till det. För det mesta så hinner jag ju stoppa in något annat i förbigående men rätt som det är byter han håll och då har han satt sig fast i handen på en. Eller det här hoppandet i brallorna. Alltså ibland flyger han, eftersom man rycker till när han tuggar in sig i smalbenet. Förlåt, men det är galet vad ont det gör. Hoppas att det sker en mognad i det där snart i kombination med att det kanske inte kliar så förbannat.

Igår när vi var ute lite senare på eftermiddagen fick Åskar provsitta i bilburen i bilen. Det gick jättebra, men oj, vad liten han såg ut.

askarbil

Åskar var lite orolig här på morgonen och vankade lite fram och tillbaka. Eftersom han inte hade sovit färdigt tolkade jag det som att han var lite övertrött. Dessutom pep han inte så jag hade ingen tanke på det – Just det, pinknödig! Åskar gick runt på stengolvet och jag trodde att han letade godisar som kommit ur godisbollen, eftersom jag puttade iväg den lite innan. Lite demonstrativt och mitt framför ögonen på både Johanna och mig, satte sig Åskar på skomattan och pinkade. Självklart säger man inget, men jag sa lite käckt till honom ”Här har du ett helt golv gjort av sten framför dig och du ska nödvändigtvis kissa på mattan” Well 1-0 till honom, eftersom jag inte förstod. Signalerna kan se olika ut. Det är bara att jag får lära mig bättre. En kvart senare pep han och hoppade på mig när jag satt vid köksbordet och jag tolkade det som att han var trött, lite mammig. Men sen tänkte jag efter, tänk om han vill ut igen nu. Jag vågade inte chansa även om vi nyss varit ute. Jag fick rätt. Där kom nr 2. Well, då står det 1-1 nu! Den här bruden är med i matchen!

Idag har jag fått lite gjort i alla fall. Medan Åskar sov hann jag vika 3 tvättar. Sen när jag skulle in i gästrummet och fortsätta med alla lakan, vaknade han. Han liksom inte syns eller hörs när han glider in, snor ett örngott och springer det snabbaste han kan ut i hallen. Sen när jag väl fattat och tog tillbaka örngottet, har Åskar redan hunnit hämta en blå IKEA-påse med skridskopjäxor i som han släpade över hela hallgolvet. Jösses vad han Åskar ibland. Sen när jag tyckte att vi skulle gå ut istället sprang han in i gästrummet och la’ sig på mitt fodral till datorn – ”Jag ska INTE ut”!

askarligger
Det där lite blommiga röda under är mitt Desigualfodral. Ganska skönt förstås

 

När man känner sig lite tråkig, kanske inte sådär vansinnigt överlycklig över att vara ute och träna inkallning eller säga ”Duuuuuktiiiiiig” med den ljusaste stämman som någonsin finns hela tiden – DÅ, då ska man ha Frolic hemma. Alltså den som uppfann receptet för Frolic måste ju ha fattat precis allt vad gäller hundars magar och nosar. När jag har Frolic i fickan så behöver jag inte ens ropa. Åskar kollar läget ungefär varannan minut, springer med alla benen under magen, sätter sig så det knastrar till i rumpan och kunde han, då skulle han givit mig en gnistrande tandrad också.

Men jag ser det ändå, min Lillkropp – Jag ser ditt leende, klart du får Frolic och pussar så mycket du vill!

frolic
Den blåa gubben får symbolisera Åskars tandrad
Bookmark the permalink.

4 Responses to En liten olycka

  1. Linda says:

    Hej! Halkade in på din blogg av en slump och såg att du köpt valp av Mita. Jag misstänker att min ligist här hemma är pappan till Åskar! Är det Beska som är mamma?
    Jag skrattar ihjäl mig när jag läser, det är verkligen en beagle!

  2. Anneli says:

    Hej! Vad roligt, ja vi köpte hos Mita men Enzo är pappa och Aqua mamma så det är nog inte samma, men en Beagle är det alltid. Jag försöker skildra vår vardag på gott och på ont. Med lite humor och en glimt i ögat kan man komma långt och såklart oändlig kärlek till de små! Tack för att du hörde av dig. Jag tycker att det är jätteroligt att få feedback.

  3. Linda says:

    Ja då förstår jag! Såg de valparna när det var alldeles nyfödda hemma hos Mita! Och då var ju Beska och Hannes valpar nästan leverans klara kom jag på nu! Kommer fortsätta läsa garanterat! Men det är lite farligt när de är så himla gulliga…..

    • Anneli says:

      Kul! Ja de är ju supersöta – när de sover! Ha ha Skoja, mycket jobb såhär i början men såklart värt allt! Kommentera gärna när du känner för det. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − tolv =