Och där kom det, det där välbekanta ljudet numera som talar om att ”jag är vaken”. Ett ljudligt gäääääääsp över hela sovrummet, nästan i falsett och sen ett knoooorrrrrrr från tårna som för att säga ”jag sträcker på mig nu och om två sekunder tänker jag gå ut och kissa i hallen”. Det gäller att vara med alltså! Klockan var 2.30 på morgonen.
Vi börjar dagarna ganska lika. Erik går vid sju. Precis efter får Åskar mat (den blöter vi redan på kvällen så att den är klar) och sen går vi ut. Idag fick jag faktiskt tid till att göra en latte till mig vid frukost. Morgonmys!
Lite spännande ute nu för det där vita är inte längre jättevitt längre. Det är mycket brunt och grönt och smakar alldeles annorlunda. Dessutom känns det annorlunda under fötterna när man går – och det stannar kvar på och under tassarna. Måste undersökas! Åskar stannar hela tiden och nästan stirrar på sina tassar. Det blöta brukar försvinna, bli torrt och inte lämna något spår efter sig. Det här bruna, geggiga förblir liksom brunt och kladdigt. Mycket konstigt, men intressant!
Vi gick den vanliga rundan runt kvarteret och Åskar upptäcker att det går att sitta även på det gröna. Han hittade en stupränna också som han inte sett förut. Förmodligen för att snön legat i drivor där för några dagar sen. Nu skulle även den utforskas. Dropp, dropp, dropp – Oj, rakt i nyllet! Dropp, dropp, men…. man kan ju dricka det där blöta. Åskar upptäcker att naturen kan vara behändig!
Efter rundan var Åskar ganska trött och ville varken gå framåt eller bakåt. Det där med inkallning kändes svårt och godiset var inte speciellt attraktivt heller. Jag väntade ut honom istället för att tjata för när han har bestämt sig för att inte röra på sig, så gör han inte det. Han brukar sitta sådär under köksbordet ibland. Då brukar jag också strunta i honom och hitta på något annat. Nu vände jag alltså på mig istället och låtsades som att jag faktiskt inte brydde mig om att han bara satt där, sen gick jag och kollade i brevlådan istället. Då – som en raket, Lillkroppen fick ett tokryck, mullrade i munnen och burnade upp för trappen. Kunde nästan höra hur han muttrade hela vägen. ”Jaja, tjata på bara, men bära mig det ska du minsann inte få göra. Jag kan ta mig uppför den här själv… ” – Javisst!
Behöver jag säga att han somnade sen och att han fortfarande sover en timme senare….