Att hänga i gardiner

Fortfarande galet jobbigt såklart att gå upp kl. 3, men Åskar har vant sig nu. (Det har inte jag!) Han går och lägger sig direkt och jag får somna om direkt. Jätteskönt. Idag somnade han även om efter kl 8 så jag fick en timme till sen. Nu har han heller inte gjort något inne sedan fredags natt så kanske, kanske är vi lite duktiga ändå. Fast skriver jag så har jag väl lik förbannat en @ i hallen i natt.

Nu är det allt eller inget som gäller för Åskar. När han sover – SOOOOOOVER han. När han är vaken är han VAAAAAAAAKEN. Finns inget mittemellan. Idag fick jag lyfta upp panelgardinerna runt elementet eftersom Åskar bestämt sig för att en rolig lek är att hänga i dem för att sedan skynda sig så snabbt som möjligt därifrån när matte kommer och precis när hon säger ”BRAAAA” med sin ljuvaste stämma, hänga i dem igen så att det enda som verkligen blev sådär ”BRAAA” – Var just att hänga i gardinen. Suck! Han är inte dum den där jycken! Nu har jag slutat säga ”BRAAA” varje gång han slutar att hänga i gardinen. Istället åker en leksak iväg för att avleda och det funkar ju – Så… eh.. jo, han är ganska dum den där jycken. Sen pang bom, sover han igen.

Åskar är lite skraj för bilar och ju större de är desto läskigare såklart. Idag när vi skulle ta ”stora rundan” – alltså runt kvarteret stod det en skåpbil precis vid grannen. Mycket bra tänkte jag. Först ville han gå åt andra hållet, men jag lockade och pockade och till slut kom han. När vi kom precis bredvid bilen stannade jag och kliade mig lite på benet. Jag ville se hur Åskar reagerade att stå precis så nära. Han luktade på däcken, smakade lite på ena och sen skakade han på sig och sen gick vi. Så, då har vi smakat på en bil! Min modiga kille!

Vi mötte tvåbeningen Nick också med sin cykel. Det var ju ännu en konstig tvåbening. Åskar gnydde och gömde sig mellan mina ben. Jag fortsatte att prata med Nick som vanligt och brydde mig inte om Åskars beteende. Nick fick lite godis av mig och sen kunde han locka fram Åskar. Den där tvåbeningen var också ok till slut, trots det där konstiga han swischade fram på.

Jag märker på Åskar att inkallningen börjar svikta lite. Jag läste lite om det i boken att efter ett tag är man inte så märkvärdig längre. Herregud, det är ju en hel värld därute. ”Tala om för mig varför jag ska välja dig” – Det gjorde jag idag. Jag nöp till lite i sidan på Åskar som för att säga ”Hello… det är jag som matar dig, kramar dig och är det roligaste du vet” sen backade jag några steg så att jag fick lite avstånd, kallade in honom igen – DÅ skuttade han glatt till mig och fick en godis och den där ljusa rösten. Mmmm.. man är inte långlivad!

Igår introducerade vi tuggbenet också för Åskar. Det är skönt att ha ”något att ta till” när man inte vill ha en valp i byxbenet. Vi tar bort benet sen när han ska sova så får han det på nytt sen. Han blev jätteglad. Sprang omkring med benet, svingade upp det i luften. Han rullade sig i benet och sen låg han och tuggade och tuggade. Jösses som med mig och vin kanske – Fast jag rullar inte i vin! (och hade jag gjort det, hade jag aldrig berättat det)