Att åska eller inte åska, det är den stora frågan

Åskar är snart tre år. Tänk vad tiden går fort. Jag skulle vilja säga att tiden går fort när man har roligt, men när jag tänker efter så vete sjutton om det varit så kul alla dagar. Självklart är han vår bebis, vår kille, vår ängel, vårt hjärta – JA, ni vet hur det är. MEN många gånger är han verkligen en bedrövlig skit rent ut sagt. Vi är ganska låsta såklart och han tar mycket plats, när han inte sover. Eller…då tar han faktiskt också ganska mycket plats när jag tänker efter. Envis som ingen annan och tar för sig ordentligt. Jag och Erik beter oss precis som om vi var småbarnsföräldrar. Vi pratar ”vem tar apan?” eller ”tar du med apan?” eller ”Då får apan vara i bilen så länge”. Men jag skulle samtidigt inte vilja vara utan honom en sekund ändå. Han är speciell, unik och väldigt medryckande. Jag får motion och jag får hela tiden hitta nya strategier. För det mesta vinner faktiskt jag, även om ”apan” tror att han har vunnit. Det kan få vara så. Om jag vänder på det så kanske det är så att han menar att han har vunnit och att han genom att få mig att tro att jag vunnit, ändå vunnit. SÅ kan det också vara. (Förmodligen är det så).  

Vi kör våra långpromenader jag och Åskar. Han struttar omkring med sina hoppsa-steg och jag försöker hänga med. Igår gick vi ut i regnet. Det spelar ju egentligen ingen roll vad det är för väder. Han ska ut en timme på dagen när det är helg. Vi behöver det båda två så det är bara att klä på sig. Förut undvek Åskar pölarna ute men nu går han rätt igenom. Som att han på något sätt förlikat sig med att det ändå är blött ”tamefasenöverallt” ändå. Det jobbiga är att det ska nosas precis överallt så vi får inte upp någon bra fart direkt. När han har gjort det han ska brukar jag mana på honom och dra med mig honom istället. Efter en stund brukar han ändå få insikt om att den här promenaden tydligen ska gå undan lite. Jag brukar vinna även här, fast ibland får han stanna lite.  

Rent fysiskt på hösten handlar det mest om att acceptera att sommarkläderna ska in i garderoben igen och börja klä sig rätt och att inte frysa i första hand. Igår blev det dunjacka under regnjackan. Det fungerade bra. Regnskor också förstås.

Jag är verkligen ingen höstmänniska. Jag blir trött fort och känner mig deprimerad. Eftersom jag vid det här laget är medveten om i vilket tillstånd jag förmodligen kommer att befinna mig i är det kanske klokt att försöka hitta små glädjeämnen i eländet redan nu. Vackra foton är ett sätt. Promenader med Åskar är ett annat. Att kombinera detta är en fullträff. Jag blir glad av att se honom så glad över att få komma ut och springa. Blir lycklig över att se en sådan obekymrad själ som kan leva här och nu. Jag behöver verkligen bli bättre på det, även om vissa saker inte går att bara skyffla undan. Men jag ska bli bättre på att göra som Åskar, njuta av det som finns framför mitt öga och det gjorde jag igår. Njöt av honom och av allt runtomkring mig.

                

Han har blivit så duktig också på att stanna när man visslar. I det långa kopplet kan det vara en utmaning att få stopp på en Beagle, men det här har blivit riktigt bra och det går per automatik nu. Jag visslar en signal, drar lite kort i kopplet och han sätter sig direkt. Perfekt att ta till när det kommer möten av barnvagnar, cyklar, löpare och hundar… eh…. nja, då är han kanske inte lika duktig. Jo, han sätter sig faktiskt och väntar in mig, men sen lever han om och skäller ut dem ordentligt. Det varar en liten stund, men tycker att det ändå går över relativt fort så lägger inte ner så mycket krut på det. Avdramatiserar lite och går bara vidare med ”djuret”. Det var lite mer utmaning i somras kommer jag ihåg när han satte sig fint och det då swishade förbi en kille på rullskidor. Honom bara MÅSTE man skälla på. Jag bannade honom ordentligt och ”disney-ögonen” tittade på mig som ett förlåt. Sen bara några minuter senare kom så en kille på en SEGWAY, men HALLÅ…. Klart att han också blev utskälld. Puh, hur ser den här världen ut egentligen? Inga normala tvåbeningar alls kvar.  

Eftersom vi var på en väldigt lång promenad igår hann jag även med att få med höstliga bilder och färger. När det inte ösregnade kunde jag få med mig några bilder hem. Mitt i den gråaste tillvaron finns färger och värme. Det gäller bara att upptäcka och vara öppen i sinnet för positiva inslag i livet. Jag lägger till detta som verktyg för att möta det gråa till nästa gång.  

Åskar gillar inte att vara blöt. Alltid när vi kommer hem från en regnig runda som igår och idag, ska han springa som en tok och sen ska han skälla allt vad han kan. Jag tror att intentionen är att springa sig torr, men det går ju ….sådär…  Han ska också bita en i benen när han springer förbi som att få oss att förstå ”fattar ni vad jag får stå ut med för att ni tvingar ut mig i det där blöta”. När han får sådana där ”skällattacker” går öronen nästan sönder. Tar jag av mig mina clogs och står i bara strumplästen mot golvet, vibrerar det i tårna när han skäller. Det får vara slut på det där ljudliga nu, har jag tänkt. Att åska sådär är inte ok. Måste hitta på något att bryta honom med. Jag började för någon vecka sedan att ta tag i honom i frambenen upp mot hans ”armhålor” och liksom lyfta honom något och prata väldigt tyst med honom. Med små bokstäver försöka säga ”Snälla lilla apa, det räcker nu förstår du..” Det har fungerat ganska bra. Att säga åt honom på skarpen med hög stämma är som att sätta honom på repeat, men ibland blir man ju helt enkelt skitförbannad. Då fortsätter han bara ännu mer såklart. Men att prata tystare är alltid effektivt – ”Tänk om jag missar när matte säger GODIS?”  

Idag har vi skördat basilikan. Jösses så stor den var. Vi får försöka torka i omgångar. Vi köpte en tork för ett par höstar sedan när vi plockade hasselnötter. Jag var lite osäker nu om vi skulle hitta den med tanke på att vi flyttat och faktiskt fortfarande har grejer lite överallt. Ingen riktig ordning, men det har funnits annat som fått mer fokus. Vi hittade den faktiskt och jag tror att det kan bli riktigt bra med torkad basilika i små små burkar som jag har köpt.

Att äntligen efter många turer på olika arbetsplatser hit och dit, kunna landa och få ro känns skönt. Lite mer kvar att göra och jobba med innan själen också kan få ro, men jag hoppas och tror att det kommer att gå bra allting. Jag försöker vara positiv.

 

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + 19 =